Den kortsiktiga och kontraproduktiva politikens tid är här. Situationen för alla de miljontals människor på flykt blir än mer desperat. Restriktioner införs, gränser stängs.
I Sverige ser vi att asylansökningarna sjunker. Skälet är främst att ensamkommande barn och unga som flytt Afghanistan och Iran inte kommer hit längre.
Var är de nu? Är de instängda i ett flyktingläger på någon av de grekiska öarna eller redan på väg tillbaka till Turkiet? Och vad händer med dem?
Samtidigt kommer rapporter, nu senast i Ekot, om att EU hotar att skära ner på biståndet till Afghanistan om landet inte tar emot sina medborgare som fått avslag på sina asylsökningar.
Det är ett ytterst farligt förslag. De mäktiga aktörer som vinner på instabilitet och kaos i landet spelas rakt i händerna.
Det är inte färre människor som flyr Afghanistan, det svåra läget har heller inte förändrats. Konflikterna pågår med full kraft. Talibanerna kontrollerar idag nästan en tredjedel av landet.
Samtidigt varnar människorättsorganisationer för att rättssäkerheten för de asylsökande flyktingarna i Grekland och Turkiet är som bortblåst.
Snabbutredningar görs inom ett mottagarsystem under kollaps. Kan vi vara säkra på att de som planeras att återsändas från EU till Afghanistan verkligen inte har asylskäl? Kan vi vara säkra på att Turkiet hanterar de afghaner som skickas dit på ett ansvarsfullt sätt?
Dessutom verkar den kortsiktiga politiken till att långsiktigt förvärra situationen i Afghanistan. Att skicka tillbaka personer utan socialt nätverk till redan ansträngda områden, som de inte kommer ifrån, är som att kasta in en bensindränkt handduk rakt in i en eld.
Konflikterna kommer att späs på och öka även där.
De som skickas tillbaka blir internflyktingar som ska kämpa om de knappa resurserna med den inhemska befolkningen. Idag lever nästan en miljon som internflyktingar i Afghanistan. Och det i ett av världens allra fattigaste länder.
Utan ett långsiktigt stöd från EU eller det internationella samfundet finns det inte någon möjlighet för att Afghanistan stabiliseras, oavsett om den afghanska regeringen fullt ut tar ansvar för sin utveckling.
När den internationella militära insatsen kraftigt drogs ner 2014 förutspåddes att landet skulle få en tuff tid framför sig. Vi är där nu. Säkerheten är försämrad. Arbetslösheten skyhög.
Om EU på riktigt menar att minska flyktingströmmen borde intentionen vara att bygga upp landet igen. Inte att dra undan stödet i en extremt utsatt situation.
Afghanistan är idag det största mottagarlandet av svenskt bistånd. En bred riksdagsmajoritet står bakom beslutet. Ett av skälen är att det går att se att biståndet har gjort stor skillnad.
När talibanregimen föll 2001 gick mindre än 1 miljon barn i skolan. Idag får nära nio miljoner barn utbildning, nästan 40 procent av dem är flickor. Mödra- och barnadödligheten var högst i världen.
Idag överlever allt fler barn sitt första levnadsår och mödrarna överlever oftare svåra förlossningar. Det hade inte varit möjligt utan biståndets hjälp.
Men i ett land som varit konstant i krig och konflikt sedan julen 1979 – ofta underblåst av internationella aktörer – är utmaningarna fortfarande mycket stora.
Nu gäller det att hålla i de framsteg som har gjorts. Ett ansvarslöst återsändande av asylsökande och en utpressningspolitik som riskerar att minska biståndet är i detta läge helt kontraproduktivt.
Vi lever i en globaliserad värld. Konflikterna i Afghanistan eller i Syrien påverkar inte bara de flyktingar som är fast i ett lerigt läger någonstans längst flyktrutten. De kommer fortsätta påverka världsordningen under lång tid.
Nu måste Europas regeringar värna internationella åtaganden och bidra till att ett av världens fattigaste och osäkraste länder får en möjlighet att stabiliseras.