Det är vedervärdigt att lura människor på det sätt som regissören till filmen ”I am reva” har gjort inför morgondagens premiär. Jag är utvisad på riktigt och lever i ständig skräck.

Jag minns det öronbedövande dånet när brevinkastet smällde igen. Ett brev stämplat av Migrationsverket satte hela min värld i gungning när det träffade hallmattan. Jag blev inte lurad. Våra brev innehöll ingen inbjudan utom den till Migrationsverkets förvar.

Vi fick ingen ursäkt och vi faller fortfarande. Att ha ett utvisningsbeslut hängandes över sig är inget liv.

Att lura någon, om än för ett par minuter, att de blivit föremål för utvisning är något fruktansvärt. När regissören Naures Sager i veckan skickade en inbjudan till visningen på Göteborgs filmfestival kan han inte ha varit omedveten om det. Med en iskall hand grep han tag om strupen på intet ont anande svenskar. Somliga genomskådade PR-kuppen direkt. Andra, som den fantastiska artisten Laleh, kände hur avgrunden öppnades framför dem. Det är en avgrund som befolkas av tiotusentals människor i Sverige. Jag är en av dem.

Sättet Sager väljer att uppmärksamma vår situation är högst vedervärdigt. Men det är just sådan den är, vår situation; vedervärdig. Låt inte det offentliga samtalet stanna vid de fiktiva utvisningarna av 109 kändisar.

Vi är de osynliga och stumma, men våra röster ekar i detta desperata sätt att få uppmärksamhet. Okänd ort är aldrig långt bort. Vi lever under er i skyddsrum, över er på vindsförråd och möter er på gatan på väg till jobbet. 

Våra barn delar skola med era. Men skillnaden mellan oss och svenska filmregissörer, myndigheter, artister och journalister är just den att vi inte syns. Men vi finns och lever i ständig skräck för att bli upptäckta. Ändå väljer vi detta livet. Alternativet vore många gånger värre i våra hemländer.

Migrationsverket rasar mot filmregissören för att han ”äventyrar myndighetens trovärdighet”. Har det aldrig slagit dem att det högst verkliga REVA-samarbetet utgör ett mycket större hot mot myndighetens trovärdighet? De få av oss som ändå slinker igenom nålsögat till slut och får leva värdiga liv, vilken tilltro har de för Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket? Myndigheter som fram till dess gjort sitt yttersta för att jaga oss på flykt.

Sverige är vårt hopp, vår dröm och vårt helvete. Det är det hundra kulturernas och tvåhundra fredsårens land. Ni, med dess namn på ert pass, har fantastiska möjligheter.

Möjligheter att göra filmer och skapa mediestormar. Möjligheter att kräva våra – mina – mänskliga rättigheter. Kräva utbildade tolkar, oberoende migrationsdomstolar och stopp på massdeportationer till länder i krig. Länder där våra myndigheter förföljer oss med fel hudfärg, gud, partitillhörighet eller kön. Eller för att vi helt enkelt älskar fel person.

Vi är de osynliga och stumma. Snälla, var inte de blinda och döva.