I veckan har studenter runt om i hela Sverige fått besked om de kommit in på den universitetsutbildning de sökt till. Den fria och tillgängliga akademin är något vi ska vara stolta över. Dock har dagens offentliga finansieringsmodell ett antal oönskade bieffekter.
MUF Stockholm vill därför se en ny finansieringsmodell för den högre utbildningen.
Idag får universiteten sina ekonomiska medel under förutsättning att studenterna klarar sina kurser. En oundviklig följd blir att det skapas ekonomiska incitament för skolorna att sänka kraven för att bli godkänd. Detta slår i första hand mot studenterna som får med sig bristfälliga kunskaper, men i längden också mot Sveriges förmåga att konkurrera med andra kunskapsdrivna länder.
Av det skälet behöver vi se en ny finansieringsmodell. En modell som skapar incitament för studenter att klara sina tentor, ta sin examen inom föreskriven tid och ställa krav på undervisningskvaliteten.
Det mest effektiva sättet att åstadkomma detta på hade varit att i högre grad låta studenter finansiera sin utbildning själva – det man betalar för ställer man kvalitativa krav på, studenter skulle ha ekonomiska skäl att komma ut på arbetsmarknaden snabbare och skolorna skulle inte längre ha ekonomiska incitament att godkänna elever som inte borde bli godkända.
Det är dock en reform som hade tagit lång tid att genomföra och krävt en rad andra politiska förändringar. Den tiden har inte den svenska akademin. Undervisningskvaliteten måste höjas här och nu.
Studenter med goda kunskaper är nämligen en förutsättning för fortsatt svensk konkurrenskraft och att vi förblir en kunskapsdriven nation där innovationer föds och exporteras.
Under rådande förutsättningar, med en offentligt finansierad högre utbildning, behöver skattebetalarnas pengar användas på det mest effektiva sättet.
MUF Stockholm föreslår därför att den klumpsumma pengar per student, som täcker kostnaderna för utbildningen men i dag tilldelas lärosätet, istället ska tilldelas den enskilda studenten.
Återbetalningsskyldigheten ska du som student dock kunna avskrivas från efter godkänd kurs eller utbildning. Lärosätets finansiering och kostnader skulle alltså täckas av medel som studenten tilldelats, dock villkorat med att utbildningen också fullföljs med godkända betyg och inom den föreskrivna studietid som kostnaderna täcker.
Förhalas eller fullföljs inte utbildningen, med skenande utbildningskostnader som följd, skulle studenten själv få stå för dessa.
Detta vore en principiellt försvarbar modell. Det är en modell som innebär en fortsatt offentlig finansiering av högskolan, men att det samtidigt läggs ett större ansvar på den enskilda studenten att också göra något av den utbildning som skattebetalarnas pengar finansierar.
Skattefinansierade förmåner ska nämligen aldrig betalas ut lättvindigt och utan krav på motprestation – i det här fallet att ett samhällsekonomiskt värde skapas i form av en färdig utbildning som kan ta en in på arbetsmarknaden. Därutöver skulle en finansieringsmodell likt denna medföra att de ekonomiska incitamenten att godkänna studenterna flyttas från lärosätet till studenterna själva.
Det är studenterna som ska bära ansvar för att tillgodogöra sig kunskaper och klara tentorna, inte skolan.
En finansieringsmodell där studentens ansvar och prestationer sätts i centrum skulle föra med sig högre krav och högre kvalitet i undervisningen på svenska lärosäten.
Det skulle både den enskilda individen och Sveriges konkurrenskraft tjäna på.
