EGYPTEN ”Muslimska brödraskapet deltar nu som en viktig del av oppositionen, även om de på intet sätt dominerar i folkmassorna på gator och torg. Det som nu sker i Egypten är folkets revolt, inte enbart islamisternas. Men islamisternas deltagande oroar, inte minst i västvärlden. Vad vill de egentligen? Vad är deras mål?” Det skriver statsvetaren Ann-Kristin Jonasson och svarar på dessa frågor.
Folkets uppror mot den auktoritära regimen fortsätter på Egyptens gator, med till synes förnyad kraft trots flera veckors demonstrerande. Regimen bjuder in delar av oppositionen – uppseendeväckande nog även det tidigare förtryckta muslimska brödraskapet – till dialog, men oppositionen menar att eftergifterna är för små. De vill ha en regimförändring. De vill ha demokrati.
Muslimska brödraskapet deltar nu som en viktig del av oppositionen, även om de på intet sätt dominerar i folkmassorna på gator och torg. Det som nu sker i Egypten är folkets revolt, inte enbart islamisternas. Men islamisternas deltagande oroar, inte minst i västvärlden. Vad vill de egentligen? Vad är deras mål? Och är det egentligen någon skillnad på islamisterna i muslimska brödraskapet och t ex al-Qaida?
I detta sammanhang måste vi först konstatera att det inte finns någon samstämmig uppfattning bland muslimerna om hur islam i dess helhet ska tolkas. Liksom för varje annan livsåskådning är islam vad den enskilde utövaren gör det till, även om det förstås finns vissa gemensamma principer. Några olika typer av grundläggande förhållningssätt kan dock utkristalliseras, med all förenkling det innebär. Vissa muslimer menar att islam bara är något som utövas i privatlivet, islam har för dessa muslimer inget att göra med hur staten ska styras. Andra muslimer menar att islam ska spela en politisk roll. Det är dessa som brukar kallas islamister. För islamisterna är islam inte bara en religion, utan också en politisk ideologi. Men också bland islamisterna finns det avgörande skillnader, bl a vad gäller strategi (våld eller val), och vem som ska bestämma (de religiöst lärda eller valda representanter).
De islamister som menar att det endast är de religiöst lärda som kan styra en stat brukar kallas fundamentalister. Endast de religiöst lärda har enligt denna syn kompetens att tolka den islamiska lagen, som ska vara grundläggande i staten. De vill ha en islamisk stat, där religionen är överordnad politiken. Demokrati blir här en omöjlighet.
De islamister som vill att politiken ska inspireras av islams värderingar brukar kallas modernister. Men modernisterna menar inte att det är de religiöst lärda som ska besluta om hur staten ska styras, det ska valda representanter göra enligt demokratiska procedurer. Modernisterna vill därför delta i val med sitt politiska budskap om islam som rättesnöre i lagstiftningen. Om de blir valda, så kommer deras politik spegla denna politiska ideologi. Men staten i sig blir inte islamisk, utan politiken förblir överordnad religionen. Demokrati är här möjlig.
Vad gäller strategi, så är de fundamentalistiska islamisterna mer benägna att ta till våld för att uppnå den islamiska staten på revolutionär väg, medan de modernistiska islamisterna i allmänhet väljer den fredliga parlamentariska vägen för att påverka politiken.
Medan det muslimska brödraskapet i Egypten enligt denna uppdelning klassificeras som modernister, hamnar såväl al-Qaida som extrema egyptiska islamistiska rörelser som islamiska jihad i den fundamentalistiska fållan.
Det är alltså avgörande skillnader mellan modernister och fundamentalister, både vad gäller mål och strategi. Medan modernisterna kan verka i en demokrati, så arbetar fundamentalisterna mot denna. Detta innebär dock inte – och det är viktigt att komma ihåg – att modernistiska islamister är liberaler. Det är de inte. Modernistiska islamister omfattar en värdekonservativ ideologi, som på många sätt skiljer sig från en liberal. Men det är de inte ensamma om i arabvärlden. Värdekonservativa värderingar är djupt rotade i denna region, bland islamister och andra, eftersom religionen trots allt har en stark ställning. Om demokrati ska införas här, så kommer det att innebära inflytande för en värdekonservativ politik. Vi kan inte vänta oss att demokratin i arabvärlden blir en avbild av vår västerländska demokrati. Det är därför det nu är så viktigt att en konstitution, som garanterar såväl demokratiska procedurer som medborgerliga fri- och rättigheter, kommer till stånd i Egypten, baserad på ett stort mått av samhällelig konsensus. Denna process måste naturligtvis drivas av egyptierna själva, men den borde på alla sätt stödjas – också genom en debatt om vad demokrati faktiskt innebär – av västvärlden.
Av islamisterna har den modernistiska varianten långt fler efterföljare, både i Egypten och i Mellanöstern i stort, än den fundamentalistiska. Den fundamentalistiska hållningen har begränsat stöd bland de breda massorna, även om statligt förtryck har visat sig ha en radikaliserande effekt. Muslimska brödraskapet har med skärpa distanserat sig från de uppmaningar om jihad som kommit från al-Qaida och iranska uttalanden om en islamisk revolution. Utvecklingen kommer att visa om de slutligen, tillsammans med alla andra egyptier som tröttnat på statens hårda förtryck, tillåts – och lyckas – driva fram en hållbar demokrati.