I framtiden kommer Musse Hasselvall tänka mer på vart han reser. Foto: Musse Hasselvall
Debattinlägg

”Solka inte ned dig – åk inte till Marocko”

Publicerad

OPINION · ”Jag har haft semester i någon annans fängelse. I stället för att bara posera duktigt på Instagram så måste jag agera. Om landet jag ska resa till ockuperar andra länder ska jag helt enkelt ge fan i det”, skriver Musse Hasselvall.

Om debattören

Musse Hasselvall
Kampsportare och programledare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Efter ett Instagraminlägg under min semester i Marrakesh fick jag ett privat meddelande. ”Känner du till Marockos ockupation av Västsahara?”

Jag ville gärna påstå att jag gjorde det men eftersom jag inte är tillräckligt påläst svarade jag ärligt: Nej.

”Jag kan sätta ihop dig med några västsaharier i Marrakesh om du vill…”. Jag sa ja och det var så drömmen om semesterparadiset Marocko raserades.

Några dagar senare var det dags. Jag fick lära mig massor som inte går att läsa i svenska skolböcker.

Mohammed, Bachar och Maryam som jag mötte var trots allt inte speciellt bittra på Marocko trots över 40 år av ockupation. Innan dess var Västsahara en spansk koloni och är formellt fortfarande det.

De menade dock att Marocko springer andra länders ärenden, inte bara Spaniens. Även Frankrike verkar tycka att tillgången till Västsaharas naturresurser är viktigare än mänskliga rättigheter.

Dessutom antar jag att de anser sig för civiliserade för att kolonisera eller ockupera andra länder idag så då får helt enkelt Marocko göra det.

När Maryam visade filmer på västsaharier som blir misshandlade av marockansk polis under fredliga demonstrationer började hon plötsligt skratta. Hon förklarade att det var hennes mamma vi såg som kämpade mot två polismän och att hon var så stolt över henne. Det fastnade hos mig.

Vad har någon gått igenom för att skratta när ens mamma misshandlas? Så normaliserat är våldet för Västsaharier.

Väl hemma hörde Ylva av sig igen och erbjöd mig att springa Sahara Marathon för #springförfrihet. Ett bra sätt att synliggöra frågan på, men framförallt ett sätt att dämpa mitt dåliga samvete för min okunskap.

Dessutom hade jag aldrig varit i ett flyktingläger och vi skulle vara inackorderade hos familjer och det lät ju spännande. Jag vill ju så gärna vara duktig, en person som står upp mot orättvisor.

Och dessutom gärna göra något konkret. En tanke som senare visade sig ge dålig eftersmak.

De spanska arrangörerna för maratonet var väldigt måna om att framhäva sig själva. Det var de som agerade värdar och inte västsaharierna som jag hade förväntat mig.

Det fanns hela tiden en mycket tydlig hierarki.

Västsaharierna passade upp på arrangörerna, det gick inte att se det på något annat sätt. Familjen vi bodde hos – jag, Ylva och Sanna från #springförfrihet – var helt fantastiska. Initiativet #springförfrihet likaså.

Men den hierarkiska maktordningen kändes malplacé. Särskilt när vi var där för att utmana just det, vilket tärde på oss.

När vi också fick möjlighet att prata med Mohamedsalem Werad som driver den västsahariska Saharawi Voice. En organisation som arbetar med att få ut västsahariska perspektiv.

Han var mycket kritisk till arrangemanget. När jag gick därifrån kändes det bara som att jag ägnade mig åt någon ny form av turism. Som att det var en del av konceptet, att kunna resa hem känna mig lite duktigare fast utan att egentligen ha åstadkommit något alls.

Att jag/vi och familjen hade bra samtal och roliga stunder under en vecka lämnade avtryck hos oss alla.

Det är svårt att veta hur detta påverkar men en sak är säker, det gör inte mycket för deras sak där och då. Visserligen hade vi tagit oss runt ett maraton.

Men om berättelserna stannar här då åker vi hem med den där dåliga eftersmaken.

Känslan jag fick av att hälsa på i ett flyktingläger är att du som flykting där låter tiden passera som i fängelse. Du vill helst inte ha minnen av något annat än vad flyktinglägret har att erbjuda, för då blir det tydligare vad du missar.

Det stod klart för mig när jag såg hur ledsna värdfamiljen blev när det var dags att åka. Vissa helt förtvivlade. Då insåg jag, att jag ännu inte bidragit med någonting.

Jag har haft semester i någon annans fängelse. Mohamedsalem sa det så bra: ”Det finns inget underhållande med att bo i flyktingläger. Om du vill bli road vill vi inte heller ha din solidaritet”.

Det närmsta jag kom att göra någon skillnad var när jag och Sanna gick i kapp en svensk riksdagsledamot efter halva maratonet. Sista ökensträckan grillade vi honom om folkrätt och Sveriges Västsahara-politik.

Ja, eller Sanna gjorde i alla fall det. Det är hon som är påläst. Jag körade mest. Men i framtiden kommer jag tänka mer på vart jag reser och varför.

I stället för att bara posera duktigt på Instagram så måste jag agera.

Om landet jag ska resa till ockuperar andra länder ska jag helt enkelt ge fan i det. Därför påminner jag Sverige att vi behöver ta ställning för Västsahara, vi kan inte skjuta på det längre.

Västsahara

Visa

Det har gått 40 år sedan Marocko inledde sin ockupation av Västsahara.

Marocko hävdar att man har historisk rätt till området. Marocko vägrar också att följa beslut fattade i FN och av den internationella domstolen i Haag.

Marocko och Polisario har inte hller kunnat enas när det gäller en folkomröstning om, och i, området.

Ett stort antal västsaharier lever i flyktingläger i Algeriet efter flera decenniers väpnad konflikt mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Västsaharier har genom åren vittnat om marockanska myndigheters förtryck och övergrepp, men också sagt att de varit tacksamma för det omfattande ekonomiska och politiska stöd de fått från Sverige.

Källa: SVT Nyheter

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.