Det skrivs om det som med ett noaord kallas suicidprevention. Alltså hur se till att folk inte begår självmord. Människor i nöd behöver hjälp.

Personer som drabbas av sjuklig depression hör dit. Många, kanske de flesta bland oss, känner släktingar och vänner som drabbats av sådan. De hade behövt stöd.

Så långt är jag överens med det som nu skrivs om självmord.

Men jag har också haft släktingar och vänner vilka på goda grunder beslutat sig för att upphöra leva. Det bör skrivas, annars blir det gängse hyckleri.

Ett giltigt skäl till det beslutet är att bespara sig vidrigt kroppsligt lidande. En av de äldre släktingar som stått mig allra närmast, min morbror Folke Reimer, drabbades av det ärftliga hjärtbesvär för vilket jag 1988 hjälptes att leva vidare genom en bypassoperation.

I hans fall ansågs på den tiden (det var i Södermanlands län) att det var en alltför kostsam operation för en gammal museieman och antikvitetshandlare.

Sist jag träffade honom just som jag hade kommit hem från Kina hade han inte bara tvingats sluta med sitt arbete, besvären hade blivit svåra. Det enda han hade att se fram mot var en tillvaro som vårdpaket på långvården och ett utdraget plågsamt döende.

Han var jägare och förmådde fortfarande köra bil. Han hade valt ut en vacker plats långt inne i skogen. ”Man vill ju inte lämna livet med en avskrädeshög framför ögonen” menade han. ”Tillräckligt långt inne i skogen för att inga barn kan komma förbi och se det.”

Sedan nästa dag körde han dit, stannade, satte bösspipan i munnen och tryckte av.

Han gjorde rätt. Den skuld som finns vilar på landstinget ty den operation som skulle räddat honom fanns. Jag fick den.

Nu hade nog också han kunnat få denna operation som gett honom ytterligare några decennier verksamt liv. (Han hade då fortsatt reda ut äldre låskonstruktioner bl.a.)

Om suicidprevention består i att så bygga ut arbetslivet och vården att alla, även äldre, får ett människovärdigt liv är den riktig. Men det är bara att se på arbetslivet och vården i Sverige för att inse att många kommer att fortsätta tvingas till det val min morbror Folke Reimer tog.

Det finns fler situationer när det är ett riktigt och förnuftigt beslut att lämna av.

Jag är nu nittio år. Jag är yrkesskriftställare. Jag har till skillnad från den överväldigande majoriteten varit i den lyckliga situationen att jag kunnat arbeta utan anställning efter de två volontäråren. (Bortsett från tre år när jag tog ett kontorsarbete för att en hustru skulle kunna studera.)

Detta innebär att jag undgått den allmänna åldersavstängningen. Jag arbetar nu som jag gjort alla år sedan 1944.

Jag har så kunnat få ett helt stort liv, ett arbetsliv där jag sluppit skentider, såväl semestrar som weekändar och tillfällighetsmingel. Livet drivs ju ytterst för oss alla blott av arbete och kön. Vilket Martin Luther hade hållit med om.

Jag har alltså varit privilegierad. Jag ser hur livets mening klipps av för många andra redan innan pensionsbilan faller.

För de förnuftiga blir då ett avslut mindre plågsamt än vad de i detta samhälle erbjuds. Jag begär varken institutionaliserad dödshjälp eller något slags samhällelig åldringseliminering.

Men respekt för människovärde och rätten att själv bestämma. Det krävs inga speciella redskap eller åtgärder för att lämna ett levande som blivit motbjudande.

Folk kliver ju av även om de är helt övervakade i fängelse eller sjuksal.