HIV-SKRÄCK Tv-dramat Torka aldrig tårar utan handskar visar hur hiv på 80-talet målades ut som en biblisk farsot. Men skräcken för ”bögpesten” syns fortfarande i svensk rättspraxis. Hiv-positiva döms till långa fängelsestraff i samband med sexuellt umgänge – trots att den medicinska risken idag är nära noll. Det skriver Kristina Ljungros, ordförande RFSU, Ulrika Westerlund, ordförande RFSL och Christina Franzén, ordförande Hiv-Sverige.
I dag sänder SVT det sista avsnittet av Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den mycket uppskattade serien – och böckerna programmen bygger på – har bidragit till att uppmärksamma hiv-frågan, något vi i RFSU, RFSL och Hiv-Sverige är oerhört glada över.
Vi har under flera år arbetat för att synliggöra de problem som ännu finns för personer som lever med hiv på grund av den svenska lagstiftningen.
Torka aldrig tårar… beskriver dramatiskt och gripande hur situationen såg ut när hiv upptäcktes i Sverige för 30 år sedan. Genom böckerna och tv-serien minns vi hur hiv/aids målades ut som en biblisk farsot; ett straff för ”omoralen” som sades drabba homosexuella män, narkomaner och prostituerade.
Men ”bögpest” blev också något som skrämde allmänheten. Genom medierna matades vi med skräckpropaganda om ”hiv-män” som medvetet spred ett dödligt virus. Det spädde på rädslan, och ökade det stigma som redan var starkt kring homosexualitet – detta i en tid kort efter att myndigheterna just slutat stämpla denna läggning som en sjukdom. Med hiv-skräcken följde panikåtgärder och förslag om att isolera hivpositiva på öar, för att hållas hållas avskilda från kontakt med yttervärlden.
För en yngre generation kan Gardells arbete ge insikt om hur reaktionerna såg ut bland allmänhet, politiker och myndigheter när skräcken för aids och hiv bredde ut sig.
Det är lätt nu att förfasas över situationen då, i början av 1980-talet. Det har lyckligtvis blivit bättre, men hiv har inte försvunnit. I dag lever runt 6 000 personer med hiv i Sverige, och årligen får 500 personer diagnosen hivpositiv.
Fortfarande överförs hiv som mest bland män som har sex med män och injektionsmissbrukare. En växande grupp är migranter. Fortfarande är dock okunskapen om hiv/aids utbredd. Det talas sällan om detta och många lever med hiv i tysthet. Därför är personer som artisten Andreas Lundstedt – och andra, mindre publikt kända – värda all respekt för att de vågat berätta.
Under de 30 år som hiv funnits har utvecklingen gått snabbt framåt. Ett hivbesked är inte längre en dödsdom. I dag finns effektiva bromsmediciner, och i välbärgade länder som Sverige bedöms inte människor som lever med hiv få någon minskad livslängd till följd av viruset.
Bromsmedicinerna gör också att risken för överföring numera är extremt liten – får man effektiv behandling är värdena i det närmaste omätbara.
Ändå är Sverige ett av de länder i världen som dömer allra flest personer med hiv till fängelse. Långvariga straff utdöms för ”utsättande för fara” eller ”försök till misshandel” i samband med sexuellt umgänge – trots att hiv inte överförts, och att risken medicinskt måste räknas nära noll. Domstolarnas riskbedömningar är mycket svåra att förstå. De är dåligt vetenskapligt underbyggda och straffen kan variera från några månader till flera år.
Situationen har uppmärksammats i omvärlden. Vid ett flertal internationella konferenser har Sverige pekats ut som ett dåligt exempel på hur lagtillämpning riskerar att motverka preventivt arbete.
Det är skamligt att den rättsosäkra hanteringen i svenska domstolar tillåts fortgå. Att likartade handlingar, utan uppsåt eller överföring, bedöms vara olika brott och att straffpåföljden varierar kraftigt är inte värdigt en rättsstat.
Rädslan för hiv får inte tillåtas sätta rättssäkerheten ur spel.
För att minska risken för överföring av hiv är de viktigaste insatserna att se till att så många som möjligt testar sig och har tillgång till effektiva skydd, alltså kondomer. Detta kräver att testning är tillgängligt och lätt att genomföra. Genom tester ökar också chansen att tidigt upptäcka om man bär på hiv, vilket möjliggör att insatser kan sättas in i tid som i sin tur minskar risken för ytterligare spridning. Det krävs också informationsinsatser om vikten av att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar.
Information måste särskilt riktas till de grupper som löper störst risk att exponeras för hiv.
Våra tre organisationer har under flera år jobbat tillsammans för att synliggöra det stigma och de orättvisor som drabbar personer som lever med hiv. Om vi är många som pratar hiv kan vi motverka särbehandling och också minska risken för fortsatt spridning.
Låt samtalet fortsätta även efter kvällens sista avsnitt av Torka aldrig tårar utan handskar.