När jag får erbjudandet att ge den nya kulturministern några goda råd tackar jag först nej, det vore förmätet, men lättövertalad som jag är ändrar jag mig omedelbart. Och då inser jag att det inte är goda råd jag kan eller ska ge utan kanske hellre redovisa några tankar om kulturpolitikens roll.
Och då söker jag mig tillbaka till det jag skrev ned i en liten bok häromåret och finner att jag inte har något nytt att säga. Jag hittar dock en text som redovisar två nedslag i kulturpolitikens historia som kanske kan ha intresse att gå tillbaka till.
I Sverige kan man säga att den första medvetna kulturpolitiska handlingen är Gustav Vasas reformation, konkretiserad inte minst i form av översättningen av Bibeln till svenska.
Så följer under 1600-talet stormaktstidens erövringar av främmande länder och den import eller rättare stöld av ett fysiskt kulturarv i form av skulpturer och andra konstföremål som då genomförs.
Samtidigt övertar emellertid de svenska erövrarna en kultursyn från de erövrade områdena.
Det är ingen tillfällighet att 1600-talet är den period då de stora monumenten byggs – Drottningholms och Läckö slott för att ta ett par exempel. Det kulturpolitiska syftet var att manifestera makten, att göra den synlig och att framställa den som slutlig.
Den enda vägens politik är inte något som nyliberalerna har uppfunnit. Det var den tid som i historieboken kallas Stormaktstiden och som Sverigedemokraterna måste skämmas över, om de menar allvar med att vilja bevara svenskheten.
Vad var det Esaias Tegnér sa? ”All bildning står på ofri grund till slutet. Blott barbariet var en gång fosterländskt.”
Det som sker under Gustav III:s tid är viktigt att notera. Det är då vi för första gången ser ett medvetet försök att skapa en struktur för kulturpolitiken. Stiftandet av de kungliga akademierna har kommit att forma vårt sätt att hantera kultur- och vetenskapspolitiska strukturer alltsedan dess.
Och det är möjligt att den kulturpolitiska proposition som lämnades hösten 2009 i själva verket är ett, antagligen omedvetet, försök att upplösa detta traditionella strukturbygge.
Akademierna var visserligen kungliga och inte alls demokratiska, men de var formade utifrån kunskapsområden och intressen, medan dagens strukturer i första hand utformas utifrån ett kollektivt skattebetalarintresse av att tillse att inga pengar slarvas bort.
Och denna kontrollav pengaflödet blir bara möjlig om makten flyttas från kunskapsområden och intressen till politiska beslutsorgan. Alltfler beslut som handlar om gemensamma angelägenheter tas idag i sådana organ, eftersom samhällsekonomin gjorts till ett allt annat överordnat värde.
Kulturpolitik kallas till och med av de mest aningslösa för sektorspolitik. Ett exempel på en sektorspolitik är trafikpolitiken. Den utformas utifrån trafikens och trafikanternas behov. Kulturpolitiken kan inte reduceras till att bara tillgodose vad som bedöms vara kulturens dokumenterade behov eller kulturkonsumentens önskemål.
Den måste formas för att kunna tillhandahålla en öppen och generös infrastruktur för ett kulturliv där inte minst det oväntade och till och med oönskade får utrymme.
Kulturen är inte ett särintresse utan en bas för samhälle och medborgare, och begreppet kulturliv omfattar inte bara konstnärer/kulturskapare och kulturutövare, professionella eller amatörer, utan också deras många publiker.
Publiken är nämligen inte en utan flera.
Märk väl att den kontroll som de politiska organen har möjlighet att utöva är den ekonomiska, medan den hittillsvarande strukturen med dess bakgrund i de kungliga akademierna har haft en annan möjlighet att påverka, nämligen genom att kunna stimulera en utveckling av tankar och idéer utan att dessa inordnas i ett ekonomiskt perspektiv.