Sällan eller aldrig börjar ett folkligt uppror i terroristceller där det extrema våldet är romantiserat och har ett djupt fäste. Här har vänstern ofta gått vilse. Både socialdemokrater och vänsterpartister har tidvis samarbetat med sunnitiska Hamas och även shiitiska Hizbollah som är våldsbejakande organisationer där Israel är den tydligaste fienden, skriver Peter Soilander (KD).
Det arabiska folkupproret har lärt oss en viktig läxa; den demokratiska processen börjar inte i en terroristcell. Något vi sett försök till på palestinska områden hos Fatah och Hamas samt hos Hizbollah i Libanon. Istället började folkupproret när en 26-årig tunisier den 17 december 2010 tände eld på sig själv. Då efter att hans varor blivit konfiskerade av staten och han blivit förnedrad av myndigheterna. Hans död den 4 januari 2011 ledde till den tunisiska presidentens avgång. Upprördheten spred sig till högskolor i Tripoli och egypter som oavsett politisk färg valde att träffas på Tahirtorget i Kairo. En rörelse som de själva valt att kalla för den ”arabiska våren”.
Det var när den palestinska presidenten Mahmoud Abbas ville utropa Palestina som han rörde om i vår föreställningsvärld om krig och fred. Inspirerad av den arabiska våren skulle en gammal terroristcell utropa Palestina. Ett omöjligt uppdrag som president Barack Obama genast slog ner i sitt tal inför FN:s generalförsamling den 21 september.
Tvåstatslösningen kräver två ömsesidiga parter och folklig förankring. En demokratisk process som börjar i all enkelhet hos människor som upptäcker gemensamma och universella värden tillsammans. Ofta sker dessa möten i fackförbund, i fängelser hos politiskt oliktänkare, på lärosäten där det finns tankefrihet, på ett torg där fler människor har möjlighet att frivilligt samlas eller på Facebook och Twitter där uppdateringar och samtal inte tystnar. Det positiva är att ropet efter individuell frihet i Tunisien, Egypten och Libyen har blivit besvarad. Det är inte längre en overklighet, utan något att bygga vidare på eftersom det är värden som vi i västvärlden försvarar. Men sällan eller aldrig börjar ett folkligt uppror i terroristceller vars förmåga är representera universella värden är bristfällig och där det extrema våldet är romantiserat och har ett djupt fäste.
Här har vänstern ofta gått vilse. Både socialdemokrater och vänsterpartister har tidvis samarbetat med sunnitiska Hamas och även shiitiska Hizbollah som är våldsbejakande organisationer där Israel är den tydligaste fienden.
Sedan demokratiska val infördes på palestinska områden 2006 kom Hamas till makten. Då på liknande sätt som Hizbollah som sedan 2011 befinner sig i regeringsställning i Libanon. Från Västbanken har raketer med jämna mellanrum regnat in i Israel. I södra Libanon har Hizbollah stärkt sin militära närvaro med uppskattningsvis 550 bunkrar, 300 underrättelsestationer och uppemot 100 vapenförråd. Mitt ibland småbyar.
Temat är klassiskt och det är inte svårt att dra slutsatser. I demokratier som är sprungna ur terrorceller är civilbefolkningen deras gisslan. Terrorcellen blir på sin höjd en stat i staten och aldrig integrerad i de folkliga lagren. I bästa fall löses de upp.
Ett historiskt faktum är att sedan palestinierna och israelerna närmat sig varandra så har den våldsbejakande extremismen ökat och tagit en internationell skepnad. Här har Hizbollah klivit fram och blivit en aktör. Genom att bidra till välfärden ökar de sin politiska styrka i Libanon som kan användas för rikta hat mot Israel. Den tydliga skillnaden mellan omsorg och hat saknas.
Hamas får idag humanitärt stöd från EU och USA. Både Hizbollah och i viss utsträckning Hamas får politiskt stöd från Syrien. Hizbollahs får militärt stöd från Iran. Det gemensamma är att de hämtar sin kraft från isoleringen. Tilltron till omvärlden är minimal eller obefintlig.
Det är också mot den bakgrunden den arabiska våren snarare liknar en iskall vinter i Syrien där dödandet är som mest blodigt. För ju närmare Iran vi kommer desto mer ökar den israeliska oron för att de underjordiska gångar som finns i södra Libanon ska exportera kärnvapen.
Det är i det här ljuset som demokratin behöver bli speglad. Fred är inte en politisk vara som går att exportera. Den börjar i människan, i gemensamma värderingar om frihet och respekt. Centerns utrikespolitiska talesman Kerstin Lundgren stödjer den palestinska presidenten Mahmoud Abbas kontroversiella förslag. Frågan är var vänsterpartiets nya pragmatiska partiledare Jonas Sjöstedt står.
Kriget i Irak är som bekant snart slut och ett slutdatum för kriget i Afghanistan är satt till 2014. Men Hizbollahs förmåga att skapa ett nytt krig i Mellanöstern ska inte underskattas. Ett kärnvapenkrig i Mellanöstern är det sista vi behöver.