Demokratin har tyvärr en inbyggd svaghet: ibland röstar folk fel. Hitler och Milosevic kom till makten efter demokratiska val, och i dagens Ungern skapas nya lagar för att kontrollera medierna. Samtidigt har Sverige fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen – och sannolikheten är överväldigande att de blir större i nästa val. Innan vi hamnar där bör vi instifta en författningsdomstol som garanterar grundlagens mänskliga rättigheter, skriver Jasenko Selimovic (FP).
Folkpartiets riksmöte pågår nu i helgen. Diskussionerna handlar om de saker liberaler diskuterar mest: utbildning, jämställdhet, socialt ansvar, möjligheterna till att ge alla en chans och naturligtvis främlingsfientligheten. Men en fråga kommer förbli lågprioriterad: en svensk författningsdomstol. Det är synd. För nu, mer än någonsin tidigare, finns starka anledningar att åter igen driva den frågan.
I politiska diskussioner i Sverige pratar vi sällan om det, men det är tyvärr en svaghet som demokratin har: ibland röstar folk fel. Det har hänt tidigare i historien och kan hända igen. Det var folket som röstade att Sokrates skulle avrättas, det var folket som röstade på Hitler, det var folket som röstade fram Milosevic.
Ovanstående är bara några av de mest drastiska exemplen. Det är demokratins Akilleshäl – fria val innebär med nödvändighet också att det kan bli fel val. Vi ser det hända nu i Europa igen. Folket röstar fram de främlingsfientliga, trots all den historia som denna kontinent har.
Den befogade rädslan handlar naturligtvis om att dessa människor så småningom kan få inflytande över lagarna. Då kan de med skydd av demokratin avskriva oss från internationella konventioner, rubba på mänskliga rättigheter eller införa andra problematiska ändringar. Exempel på detta har vi redan sett i Ungern – med medielagarna – men även i andra europeiska länder som exempelvis börjar driva att familjeåterföreningsdirektivet för flyktingar ska skrotas.
Eftersom dessa politiker är folkvalda, har många kritiserat förändringarna de infört försiktigt. Politikerna har ju fått folkets mandat, och frågan är på vilket demokratiskt sätt man kan förhindra dem? Här ligger den egentliga utmaningen: Vi får inte opponera oss mot den utvecklingen på ett sätt så att vi själva skadar demokratin.
Vilket är då det rätta sättet att bemöta och minska främlingsfientliga eventuella försök att avskriva oss från internationella flyktingkonventioner och genomföra förändringar som skadar mänskliga rättigheter?
Det rätta sättet att opponera sig är inte att journalister börjar rätta till folkets val. Journalister bör inte falla för frestelsen att granska eller rapportera om de främlingsfientliga på andra sätt än man gör med andra partier.
Börjar man göra det är man på en slippery slope: Varför inte rätta till folkets sympatier för kommunister? Eller för den utomparlamentariska vänstern? Eller för nyliberaler? Kristna fundamentalister? Moderater? Var drar man gränsen? Vid sina egna politiska sympatier? Rapportering om de främlingsfientliga måste vara lika opartisk som den är om de etablerade partierna, om den utomparlamentariska vänstern eller om andra aspiranter på den politiska makten.
Skolan är inte heller det rätta forumet. Skolan bör upplysa om mänskliga rättigheter, lära ut Europas historia och visa på konsekvenser av sådana val. Men skolan bör avstå från att indoktrinera elever. Inte heller är det meningsfullt att förbjuda dessa partier. Kommunisterna försökte det – de förbjöd alla olämpliga partier och blev därmed olämpliga själva.
Det enda rätta sättet att bemöta utvecklingen är en författningsdomstol. En författningsdomstol garanterar medborgarnas fri- och rättigheter visavi politiken genom att säkerställa att förändringar är i enlighet med de grundlagar som landet har.
Meningen med denna domstol är att med demokratins hjälp hävda att vissa saker, till exempel mänskliga rättigheter, är näst intill heliga och inte kan ändras hur som helst. Inte ens om man är folkvald.
De folkvaldas politiska utrymme begränsas men så bör det vara. Det faktum att man är folkvald kan inte ge en ett mandat att utrota sex miljoner judar eller begå folkmord på bosniakier, för att ta två drastiska exempel.
Men den begränsningen kan samtidigt bara sättas den demokratiska vägen.
När Mona Sahlin och Socialdemokraterna en gång opponerade sig mot en författningsdomstol sade hon (på ett ungefär) att hon inte ville ha ett system där jurister bestämmer över politiker. Men Mona Sahlin och vänstern hade aldrig på allvar betänkt möjligheten att riksdagspolitiker kunde vara främlingsfientliga. Det var ett naivt förhållningssätt, som ledde dem fel.
Vi håller på att få en situation i Sverige där de folkvalda är främlingsfientliga, och sannolikheten är överväldigande att de kommer bli ännu större i nästa val. Innan vi hamnar i den situationen bör vi ha agerat.
Mänskliga rättigheter och en författningsdomstol är må hända osexiga saker, men det är inga petitesser. Demokratin måste hantera den främlingsfientliga utmaningen på ett demokratiskt sätt.
Länder som har varit utsatta för tragiska exempel på att de folkvalda bröt mot mänskliga rättigheter och/eller beordrade övergrepp – Tyskland, Italien och Bosnien, till exempel – har efter dessa katastrofer infört starka författningsdomstolar. Den tyska författningsdomstolen, som tillkom efter det tredje rikets fall och efter erfarenheterna av nazisternas övergrepp mot mänskliga rättigheter, är den mest kända. Dessa länder har lärt sig av egen erfarenhet att demokratin måste skydda sig själv.
Vi i Sverige bör införa en sådan domstol – innan någonting händer. Liberaler bör återigen förnya styrkan i argumentationen och driva kravet på en författningsdomstol.