Liberala partiets Ambjörn Hedblom argumenterar för en legalisering av cannabis på SVT Opinion. Enligt Hedblom ska serviceinriktade, hederliga och ansvarsfulla aktörer slå ut de kriminella ligor som profiterar på narkotikaområdet.
Legalisering och satsningar på behandling ska avskaffa onödigt lidande med mera. Det låter bra, men om det fungerar vet vi inte förutom det självklara i ökade skatteintäkter om försäljningen legaliseras.
Narkotikamissbruket i Sverige är ett allvarligt problem och de senaste åren har vi sett en olycklig utveckling.
Antalet individer som avlider till följd av narkotikaanvändning nådde en ny rekordnivå 2012, och antalet individer med problematisk narkotikaanvändning är enligt en rapport från tidigare i år väsentligt högre än vad tidigare officiella siffror visat.
Problemen med nätdroger är värre än någonsin enligt en strid ström av nyhetsinslag.
Det är några exempel på en narkotika- och socialpolitik som inte fungerar. I valrörelsen borde ministrarna Beatrice Ask och Maria Larsson ansättas hårt för detta misslyckande, och oppositionen lika hårt för deras brist på förslag.
Ministrarna Ask och Larsson har kommit undan med att förklara i synnerhet ungdomars ökande narkotikaanvändning med att legaliseringsförespråkare varit framgångsrika.
Det är en grov förenkling, samtidigt som det inte är så konstigt att legaliseringsförslag får grogrund när förslagen hittills mest avfärdats med skällsord som ”legaliseringsivrare”.
I sin debattartikel hävdar Ambjörn Hedblom att empirin visar att legalisering är en bättre väg att gå än dagens alternativ. Problemet med det resonemanget är vi inte har någon empiri, eftersom det före de aktuella cannabislegaliseringarna i två amerikanska delstater inte har genomförts någon egentlig legalisering, utan avkriminalisering, vilket är något annat.
Det går inte att dra några vetenskapliga slutsatser från USA än, det finns helt enkelt inga seriösa vetenskapliga studier av effekterna.
Vi kan se effekt på skatteintäktssidan och vi kan spekulera om samband med brottsstatistik, men vi behöver inte en opportun narkotikapolitik byggd på spekulationer och enstaka positiva faktorer, vi behöver en heltäckande narkotikapolitik byggd på fakta och vetenskap.
Faktum är att Nederländerna, precis som Hedblom skriver, länge har haft lägre dödstal än Sverige. Hedblom försöker påskina att detta beror på Nederländernas politik med coffeeshops och mer liberala cannabislagar.
Jag påstår att det snarare handlar om att Nederländerna långt före Sverige satsade på bland annat läkemedelsassisterad behandling av opiatberoende, en behandlingsmetod som dokumenterat minskar dödsfallen bland opiatberoende. Nederländerna satsar generellt mer på vård och behandling inom narkotikaområdet än vad Sverige gör.
Det finns heller inga tydliga vetenskapliga belägg för att minskningen av antalet problematiska användare i Portugal i sig beror på den avkriminalisering som genomfördes där 2001.
Jag vill påstå att det snarare har att göra med en kraftig utbyggnad av vårdsystemet i kombination med ökad ”tvångsvård”.
Avkriminalisering har inget samband med vårdsystem, inte ens om man sprider myten att den som söker vård i Sverige automatiskt lagförs för ringa narkotikabrott.
I nuläget är det enda vi kan säga om en legalisering att det leder till ökade intäkter för den som sköter försäljningen, inklusive skatteintäkter. Vi kan spekulera i att en stor del av den illegala försäljningen kommer att upphöra, och vi kan spekulera om en del andra effekter.
Vi kan spekulera i vad kulturella likheter och olikheter har för betydelse för problemen och så vidare.
Lika lite som Sverige behöver en narkotikapolitik byggd på ideologi och moralism, lika lite behöver vi en narkotikapolitik byggd på spekulationer och krass ekonomi, problemen är alldeles för svåra för det.
Det är hög tid att våra politiska partier börjar ta narkotikaproblemen i Sverige på allvar.