Du finns inte med i år heller. Du som alltid älskade julen, ville ha den tjusigaste granen och skrev de knäppaste julrimmen på vartenda litet paket.

Vi ställde barnens julklappar under granen sent på julnatten, och deras glädjetjut på julaftons morgon fick dina ögon att tindra lika mycket som deras. Nästan som om det var du som inte visste vad som fanns inuti.

Nu står din plats vid bordet tom, senapssillen och mammas rödbetssallad, som var dina favoriträtter, får ätas upp av oss andra och dina julklappar från oss förblir i sinnet evigt ouppackade. I år igen.

Få gånger på året känns en frånvaro så närvarande som just under julen.

En tid för samvaro, glädje, värme och gemenskap. En tid att se fram emot och vila i. Men för alla oss familjemedlemmar och anhöriga till de cirka 1 500 personer som tar sina liv varje år innehåller julen för alltid ett stort, stort tomrum.

Vår tillvaro blir aldrig mer densamma, hur många juldagsmorgnar som än kommer att stråla förbi.

Varje dag begår fyra personer i Sverige självmord och lämnar därmed efter sig oss nära och kära i förtvivlan och livslång sorg. Det är inte ok.

Det måste vi alla hjälpas åt att förhindra och det kan vi om vi bara vet hur.

Genom att vara uppmärksamma på hur personer i vår omgivning har det och våga fråga om hur de mår, på riktigt, kan vi alla göra en personlig insats för att motverka psykisk ohälsa.

Något som i bästa fall kan förhindra att någon tar sitt liv.

Om fler känner till att livshändelser som till exempel en skilsmässa eller arbetslöshet kan försätta en person i psykisk obalans, för att sedan dra ner honom eller henne i en destruktiv spiral av tankar och handlingar, skulle liv kunna räddas.

Hade jag och min krets förstått hur snabbt ett sinne kan förmörkas, hade vi kanske kunnat gripa in.

Nu vet jag hur avgörande det kan vara att uppmärksamma ett förändrat beteende och visa att man finns där, att man bryr sig, att man frågar och lyssnar på den som mår dåligt.

Att man stannar kvar och gör vad man förmår. Hjälper till att söka hjälp. Innan det är försent.

Ju fler vi är som vet hur psykisk ohälsa kan förlama och förleda en älskad anhörig, desto fler familjer kan få förbli hela och dela jular med varandra även i fortsättningen.

Jular och alla andra stunder.