VALET Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla har Socialdemokraterna kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper – det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter eller homo-, bi-, och transsexuella. Detta kan ha kostat dem valvinsten.
Det svenska riksdagsvalet 2010 har redan av många beskrivits som ett historiskt skifte som valet då socialdemokratins dominans i svensk politik bröts. Ett resultat på 30 procent är det lägsta för partiet sedan 1918 och klart under de trettiofem procent som vid förra valet betecknades som en katastrof för partiets självbild. Det är därför rimligt att nu ställa sig frågan om vad som är dött och vad som kan ha framtiden för sig inom denna politiska inriktning.
Socialdemokrati kan naturligtvis förstås som en beteckning på politiska partier av en viss sort och den politik som just de för. Men det är sakpolitiskt mera fruktbart att distansera sig från just själva partibeteckningen och istället använda begreppet socialdemokrati för att beteckna en viss typ av politik. Denna har naturligtvis sina historiska rötter i den socialdemokratiska ideologin men idag kan den också föras av partier med många andra beteckningar. Det finns också partier som kallar sig socialdemokratiska men som inte står för denna form av politik.
Socialdemokratisk politik innehåller som jag definierar den två olika huvudmoment. Den första är en strävan att bedriva en social- och välfärdspolitik som syftar till att ge alla människor i ett samhälle oberoende av deras bakgrund en uppsättning generella rättigheter till vissa former av tjänster och ekonomiskt stöd. Typexempel är universella program för sådant som sjukvård, utbildning, äldreomsorg samt ett socialförsäkringssystem som hanterar situationer då försörjning genom eget arbete inte är möjligt. Vad som är typiskt för socialdemokrati som jag här definierar den är att dessa program inte i huvudsak riktats till särskilt utsatta grupper (de fattiga, arbetarklassen) utan till hela (sjukvård, utbildning) eller väldigt stora delar (barnfamiljer) av befolkningen. Detta leder till en politik som kommer att innefatta och därmed få stöd av inte bara lågavlönade utan även av medelklassen vilket betytt att den kunna generera stöd av en majoritet av väljarkåren. Detta har varit nödvändigt eftersom den krävt jämförelsevis höga skatter av det enkla skälet att om stora grupper skall innefattas i programmen så blir utgifterna höga. Att utgifterna är höga är inte detsamma som att de samhällsekonomiska kostnaderna för denna politik är höga – tvärtom finns det mycket som talar för att denna slags lösningar både är mera ekonomiskt effektiva och samtidigt gynnar de svaga i samhället.
Det andra momentet i socialdemokratisk politik kan beskrivas som en strävan att tämja, men inte avskaffa, marknadsekonomin. Det yttrar sig i att man å ena sidan traditionellt varit för frihandel, fria arbetsmarknader och ekonomisk konkurrens, men att man samtidigt insett att en väl fungerande marknadsekonomi kräver en lång rad offentliga regleringar för att fungera acceptabelt både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. De har handlar om allt från regler för de anställdas och de fackliga organisationernas rättigheter, regler mot monopolbildningar, regler för olika slags miljöhänsyn och konsumentskydd och mycket mer. Istället för nyliberalismens klockarkärlek till att marknader är självreglerande system har socialdemokratisk politik sett marknaden som både konstruktiv (innovationer, frihet, effektivitet) och destruktiv (monopol, korruption, överutnyttjande av mänskliga såväl som naturens resurser) och därför i starkt behov av reglering.
Samhällsforskningen och det socialdemokratiska projektet
Min huvudtes är att i ljuset av vad som producerats inom den samhällsvetenskapliga forskningen är de många problem och den pessimism för socialdemokratisk politik som finns allmänt och som nu fått ett tydligt uttryck i det svenska valresultatet en tämligen svår sak att förklara. Låt mig lista fyra punkter. För det första ligger socialdemokratins ideologiska huvudmotståndare sedan tre decennier, nämligen den nyliberala marknadsfundamentalism, nu slagen i spillror. Finansmarkandskraschen i oktober 2008 har helt enkelt gjort tankegången att marknader inte bör eller skall regleras, fullständigt obsolet. När ledande ekonomer som t ex Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpassas till historiens sophög, då har något hänt. Ett annat exempel kan hämtas från en annan nobelpristagare, ekonomhistorikern Douglass North, som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter. Tvärtom säger North och hävdar att i länder vars BNP per capita överstiger 20 000 dollar om året är andelen offentliga utgifter i genomsnitt 53 procent av BNP. I länder vars BNP per capita ligger mellan 5000 och 10000 dollar per år är den genomsnittliga nivån 33 procent och i de riktigt fattiga länderna, vars BNP per capita understiger 5000 dollar per år, utgör de offentliga utgifterna endast 27 procent av BNP. Rika länder har helt enkelt större offentlig sektor än fattiga länder. Detta visar klart på att ekonomiskt välstånd kräver omfattande offentlig sektor. Det kan noteras att North och hans båda medförfattare inte begränsar denna till vad sådant som infrastruktur, försvar, rättsstat, forskning och utbildning utan även lägger till betydelsen av ett omfattande socialförsäkringssystem. Just vad gäller socialförsäkringar pekar forskningen idag på att många av dem blir mycket mer samhällsekonomiskt kostsamma om de skall produceras på marknader än om de sköts av staten, något som inte minst syns om man jämför sjukvårdskostnaderna för USA med länder som har allmän och offentligt finansierad sjukvård.
En som försökt förklara varför marknadsfundamentalismen misslyckats så kapitalt i utvecklingsländerna den välkände Harvardekonomen Dani Rodrik. I sin senaste bok framför han att:
Mötet mellan neoklassisk nationalekonomi och utvecklingsländerna har tjänat till att uppdaga marknadsekonomiernas institutionella fundament. Ett tydligt avgränsat system för äganderätter; en reglerings-apparat som kan motverka de mest uppenbara formerna av fusk, konkurrenshindrande beteende och avtalsbrott; ett någorlunda sammanhållet samhälle som uppvisar förtroende och socialt samarbete; sociala och politiska institutioner som minskar risker och hanterar sociala konflikter; en rättsstat och en okorrumperad förvaltning – detta är sociala och politiska förhållanden som ekonomer vanligen tar för givna men som är uppenbart frånvarande i fattiga länder (min kursivering).
Min första punkt är således att vi just nu lever i en tid då den socialdemokratiska ideologin som betonar behovet av att reglera marknader på det sätt som Rodrik och många andra hävdar borde stå sig stark och uppvisa ett stort mått av självförtroende.
Min andra punkt handlar om de många mätningar och index som numera produceras av forskare där man försöker jämföra tillståndet i olika länder. Det gäller dels sådant som befolkningshälsa (barnadödlighet, förväntad livslängd), olika mått på ”mänsklig utveckling”, jämställdhet, avsaknad av korruption och ekonomisk standard. I dessa mätningar klarar sig länder med socialdemokratisk högskattepolitik och regleringar synnerligen väl och slår sammantaget klart de länder som kommit att präglas av nyliberal politik. Även vad gäller personers tillfredsställelse med livet (”lycka”) ligger de socialdemokratiska länderna väl till – om man skall spetsa till det kan man säga att höga skatter verkar göra folk lyckliga. Till detta kan man lägga att när internationella näringslivsorganisationer, t ex the World Economic Forum, gör sina årliga rankningar av länders ekonomiska konkurrenskraft kommer de socialdemokratiska länder också här i allmänhet lika högt som och inte så sällan högre än de nyliberalt styrda länderna. I den senaste rankningen kom Sverige faktiskt tvåa och placerade för första gången USA bakom sig. Man kan säga att alla dessa olika mätningar naturligtvis har sina mätproblem men om man lägger samman dem så kan man med visst fog hävda att dessa problem tar ut varandra. Den bild som då kommer fram är entydig – nämligen att om man, för att använda titeln på annan en nyutkommen bok, försöker mäta vad som skall räknas som ”framgångsrika samhällen” kommer länder med socialdemokratisk politik bäst ut både vad gäller mått på social utveckling och när det gäller deras ekonomiska effektivitet.
Tilläggas kan att bland de OECD länder som idag har svårartade underskott i sina offentliga finanser (Grekland, Spanien, Portugal, Storbritannien, Irland och USA) återfinns inget med särskilt höga offentliga utgifter medan länder med socialdemokratisk typ av politik (Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, Sverige, Österrike) i huvudsak har god ordning på sina statsfinanser. Nyliberalismens huvudtema, att vi måste välja mellan ”rättvisa” och ”effektivitet” och att höga offentliga utgifter skulle vara skadligt för samhällsekonomin visar sig med andra ord inte alls stämma. Även detta borde ha skapa tillförsikt och framtidsoptimism för det socialdemokratiska projektet men så tycks uppenbart inte vara fallet.
Hur kan man då, i ljuset av ovanstående, förklara det historiskt dåliga valresultatet för socialdemokraterna. Jag har tre tankar om detta. För det första har socialdemokratin i långa stycken segrat sig till döds. Moderaternas stora omsvängning vad gäller skatter och välfärd har inneburit att de i långa stycken kommit att acceptera den socialdemokratiska samhällsmodellen. Visst finns det skillnader fortfarande, det skall inte förnekas, men i ett internationellt och historiskt perspektiv måste de betraktas som marginella. Mot detta har inte partiet hittat någon verkningsfull strategi. Utbrotten att alliansregeringen monterar ner välfärden har skorrat falskt. Den andra förklaringen är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper – det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet. Att gå i allians med vänsterpartiet har förmodligen inte heller ökat partiets förmåga att nå denna grupp. För det andra är denna, som den kommit att kallas, identitetspolitik per definition anti-majoritär – man kan gå så långt som att säga att den genom sin inneboende logik skapar en majoritet mot jämlikhetspolitiken. Det går helt enkelt inte att bygga politiskt effektiva koalitioner av dessa många helt disparata minoritetsgrupper eftersom de ofta har helt motstridiga intressen. Stödet till utsatta minoriteter fungerar bäst genom att man utformar de generella program så att deras behov inkluderas i dessa. Detta kräver ofta en rejäl en dos politisk och administrativ kreativitet.
För det andra tenderar identitetspolitik att just stigmatisera den utsatta grupp man vill stödja. Detta har visat sig ha en mycket negativ effekt på individernas självkänsla och förmåga att prestera väl i studier och arbetsliv. Det tredje är att sådan partikularistisk politik ofta föder en besvärlig byråkrati som från fall till fall skall fatta beslut om vilket och hur mycket stöd enskilda har rätt till. Detta i sin tur göder kritik mot socialdemokratisk politik som handlar om att man har alltför stor tilltro till auktoritära statliga lösningar.
Sammanfattningsvis finns det just nu ovanligt mycket resultat från den samhällsvetenskapliga forskningen som stöder det socialdemokratiska projektet såsom det här definierats. De svårigheter som detta projekt verkar ha i länder och nu också tydligt i Sverige menar jag inte kan skyllas på strukturella samhällsförhållanden. Istället ligger problemet hos de socialdemokratiska intellektuella som blivit alltför betagna av en kunskapsfientlig postmodernistisk identitetspolitik och därmed kommit att överge centrala delar av det socialdemokratiska projektet.