Vår kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd är nu i slutspurten. Den väcker minnen och känslor hos mig som var med förra gången det begav sig.
Ofta frågar man här i Helsingfors hur det går. En plats i rådet är viktig för Sverige och också en nordisk angelägenhet. Nästa år är det tjugo år sedan vi var med sist.
Och Norden har inte varit representerat sedan Danmark satt där 2005−06. Om lång tid förflyter utan nordisk närvaro i rådet riskerar vi att hamna på säkerhetspolitikens bakgård.
Vi blir mindre att räkna med. Andra länder förstår vikten av medlemskap och driver hårt sina kampanjer. Våra motståndare Italien och Nederländerna har suttit i rådet senare än vi.
Det gäller också övriga Beneluxländer, Belgien satt där 2007−08 och är kandidat igen för 2019−20, och Luxemburg var medlem så sent som 2013−14.
För medelstora länder är det angeläget att från tid till annan ta en plats i rådet. Vi kan inte bara förlita oss på EU.
Storbritannien och Frankrike har som ständiga medlemmar sett till att säkerhetsrådet undantas från den gemensamma utrikespolitiken. De driver sin egen politik och sina egna intressen i rådet.
Säkerhetsrådet är den plats i FN där frågor om internationell fred och säkerhet behandlas. Trots motsättningar mellan Ryssland och väst fortsätter arbetet.
Rådet har en central betydelse i den internationella folkrätten och fattar beslut som är bindande för alla FN:s medlemsländer. Det är rådet som kan ge legitimitet till internationell våldsanvändning och besluta om gemensamma tvångsåtgärder.
Inte minst är det viktigt att upprätthålla rådets roll när den internationella rättsordningen och dess spelregler är hotade.
Rådet i sig är viktigt, men det finns också fördelar som följer av ett medlemskap. Under två år i säkerhetsrådet blir Sverige mer intressant i utrikespolitiken, särskilt för stormakterna, de ständiga medlemmarna. Man lyssnar på oss.
Kontakter etableras på olika nivåer, som vi har nytta av också efter tiden i rådet. Som medlem i rådet är det mer sannolikt än annars att vår utrikesminister ska bli uppringd av sin amerikanska kollega.
I New York blir vår representation viktigare och får en större synlighet. Detta spiller över på andra områden i FN:s verksamhet. Kompetensnivån i UD höjs och allt fler får erfarenhet av hur stormakter förhandlar − de gör det inte riktigt som vi, och de är inte främmande för maktpolitik.
Men kan vi göra någon skillnad? De är sant att de ständiga medlemmarna har ett övertag. Utan deras medverkan blir det inget.
Men jag minns från förra gången i rådet att visst kunde vi påverka. Särskilt kunde vi påverka i humanitära frågor, där vi såg till att hänsyn togs till humanitära effekter av sanktioner och att humanitära organisationer gavs tillträde i konflikter.
Förtroendet för Sverige var starkt och vi fick ofta med oss länder, som inte litade på stormakterna. Vi ledde förhandlingar om Somalia, Kambodja, Indiens och Pakistans kärnvapenprov samt tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda.
Vi stod konsekvent upp för folkrätten och opponerade oss när Irak bombades utan mandat från säkerhetsrådet. I Kosovofrågan drev vi på och fick som rådsordförande igenom en resolution med starka krav på Belgrad.
Med tanke på vår feministiska utrikespolitik fanns även möjligheter att verka för kvinnors rättigheter i konflikter.
Under vårt ordförandeskap fick vi säkerhetsrådet att uttala sig för rekrytering av kvinnliga poliser till olika fredsmissioner, något som till en början väckte kritik och förundran.
Sverige verkade också för öppenhet och tranparens. Vi lät utomstående komma till tals genom att bjuda in till möten med enskilda organisationer och andra relevanta aktörer. Och vi spred information vad som hände i rådet till kolleger och utomstående.
Låt oss nu hålla tummarna. Den 28 juni hålls omröstningen i FN:s generalförsamling i New York. Genom att ta en plats i FN: säkerhetsråd visar Sverige att vi tar vårt globala ansvar – för fred, säkerhet och utveckling.