Politikerna är nu igång med en ny valrörelse, eller snarare, de tar upp tråden från den valrörelse som nyss avslutades och fortsätter i tangentens riktning.

Nu kommer partiföreträdarna att under ett par månader inte kunna öppna munnen utan att samtidigt lägga in minst tre politiska profilfrågor i varje mening.

Vilket tvingar dem att prata på inandningen och nogsamt undvika att svara på andra frågor än dem som ger möjlighet att prata på hemmaplan.

Såtillvida är det inget speciellt med detta extra val. Det är ett da capo på höstövningen. Det är en ny julafton för den babblande klassen.

Men det finns några skillnader:

För det första är detta ett val om vi ska ha fortsatt blockpolitik eller inte.

Regeringen kommer att driva en upplösning av blockpolitiken som sin profilfråga. Det som tidigare har varit en stilla vädjan från Stefan Löfvens sida blir nu ett huvudnummer.

Och när socialdemokrater och miljöpartister säger att blockpolitiken bör avskaffas möter Alliansen detta med krav på konstitutionella förändringar som ska kunna bevara den blockpolitiska lösningen.

De vill göra det lättare för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar och sedan styra riket med försvagade möjligheter för en opposition att sätta käppar i hjulen.

Således kommer vi den 22 mars 2015 att få ta ställning till om vi vill ha blockpolitik eller inte. Det är en högst väsentlig framtidsfråga som därmed läggs i väljarnas knä.

För det andra kommer extravalet att handla om vilken regering som är bäst för landet.

Alliansen kommer, med visst fog, att kunna hävda att socialdemokraterna inte längre är en garant för att landet styrs på ett säkert och ansvarsfullt sätt.

Att vi överhuvudtaget har ett extraval är kvittot på att de gamla statsbärarna tappat greppet.

Och Alliansen kan enkelt och elegant be väljarna jämföra hur månaderna med de rödgröna varit jämfört med de senaste 8 åren med Alliansen?

För det tredje kommer detta att bli en valrörelse där de rödgröna har tillgång till regeringskansliet, alltså förfoga över det som sannolikt är världens bästa statsapparat.

Därmed får de möjlighet att stärka sitt valrörelsedriv, medan Alliansen får försöka göra sig hörda utan att förfoga över alla de utredningsmekanismer och känslospröt som regeringsmakten skänker. Det blir ombytta roller.

För det fjärde kommer detta val också, till skillnad från förra valet som handlade om vem som är mest ansvarskompetent, att ha en tydligare ideologisk profil.

De rödgröna kommer att utropa detta till en valrörelse på temat ”Kamp mot Sverigedemokraterna” och vädja om ett stöd för en fortsatt generös invandringspolitik, samtidigt som de kommer att skicka signaler på temat ”svenska regler på svensk arbetsmarknad” och ”även andra länder måste ta sitt ansvar för flyktingar”.

Alliansen kommer att göra valrörelsen till en ”Kamp mot vänstern” och fråga väljarna om de vill stoppa Förbifarten, lägga ner Bromma, förbjuda vinster i välfärden och med höjda skatter straffa talanger.

Och Sverigedemokraterna kommer förstås att försöka påminna väljarna att det finns ett samband mellan deras politiska krav på invandringens område och de tiggare som sitter utanför ICA-butiken.

Således. Valrörelsen blir som förra gången, men med några viktiga justeringar.

Frågan är om det är tillräckligt för att väljarna ska känna det värt att ännu en gång släpa sig iväg till valurnorna.

Är frågan om blockpolitikens framtid tillräcklig för att medborgarna ska finna ett extraval nödvändigt?