En grupp exiliranier med erfarenheter från Ayatollah Khomeinis förtryck protesterar mot Fittjamoskéns böneutrop. Jag är själv uppvuxen i Iran och har känt den islamiska republikens diktatur med alla mina sinnen. Jag avskyr den. Men samtidigt är det självklart att försvara muslimers rätt att uttrycka sin religion fritt i Sverige. Exiliranierna är nyttiga idioter som ger ammunition åt extremhögern, skriver Shora Esmailian, författare och journalist.
Bakom slagorden ”Böneutrop – nej, religionsfrihet – ja” försöker ”Gruppen för gemensamt samhälle” gömma sitt hat mot muslimer. Under flera veckor har de samlats utanför Fittja moské och Botkyrka kommunhus för att protestera mot att moskén i Fittja från sin minaret tillåtits att ha ett (1) böneutrop en (1) gång i veckan.
Mitt på dagen på fredagar får moskén från sin minaret ropa till bön på blygsamma 60 decibel. Enligt Arbetsmiljöverket ligger bakgrundsbuller på ett kontor på 40 decibel, ett samtal på 60 decibel, en rockkonsert på 110 decibel.
Ljudnivån från motorvägen som går alldeles intill Fittja moské låter mycket högre än böneutropet, och så gör även demonstranternas enkla ljudanläggning.
Vilka är denna ihärdiga grupp demonstranter som sedan flera år kämpat mot att moskén ska få hålla böneutrop? En absolut majoritet av dem är exiliranier tillhörande Irans arbetarkommunistiska parti, en liten, extremt högljudd och rabiat sekt som härstammar från den iranska stalinistvänstern. Samma personer som organiserar protesten mot böneutrop ligger bakom grupper som Exmuslimerna, Riksförbundet Barnen först och Iranska flyktingars riksförbund.
För varje ny fråga tycks dessa arbetarkommunister bilda en ny frontorganisation. Senast i raden är Gruppen för gemensamt samhälle: för varje nytt namn de hittar på får de en mikrofon av svenska medier, som representanter för den iranska erfarenheten.
Flera av demonstranterna har blivit intervjuade i rasistiska och nazistiska medier. Bland dem gruppens frontfigur Karim Shamohammadi som gav en telefonintervju till den högerextrema sajten Fria Tider den 8 maj 2013. Till Svenskarnas partis sajt Realisten säger en annan av exiliranierna vid demonstrationen förra vecka: ”Vi frågar inte vem du är eller vad du tror på om du kommer för att stå med oss här, det är din ensak”.
Att Karim Shamohammadi senare försökt att tvätta bort de bruna fläckarna i ett pressmeddelande där han meddelar att han ”tar avstånd från de politiska organisationer och medier som står för en folkgrupps överlägsenhet över en annan” klingar ihåligt.
Systerorganisationen Exmuslimer (där Shamohammadi är aktiv) har i flera år hetsat mot muslimer genom att bland annat anordna möten med Lars Vilks, länka till den nedlagda rasistiska sajten Politisk Inkorrekt och publicera texter som handlar om hur muslimer håller på att ta över Europa.
På sociala medier har människor visat förståelse för dessa exiliranier: det framhålls att de var med under revolutionen i Iran 1979, har sett och upplevt Ayatollah Khomeinis förtryck och sökt skydd i Sverige. Vi måste sympatisera med deras erfarenheter och upprörda känslor. Vi måste förstå att de blir kränkta av att en gång i veckan behöva lyssna på ett böneutrop.
Men hur är det egentligen: representerar denna sekt Sveriges iranier? Ska vi ha förståelse för deras ”erfarenhet” och, på den grundvalen, ge dem frikort för vad som objektivt sett måste klassas som rasism? Svaren är, förstås, enkla.
Jag är själv född och uppvuxen i Iran, tvingades bära slöja, straffades hos rektorn när jag sjöng vänsterrevolutionära sånger för mina klasskamrater mot bättre vetande. Jag har bevittnat och känt den islamiska republikens diktatur med alla mina sinnen. Jag avskyr den – jag önskar inget annat än ett sekulärt och demokratiskt Iran. Men lika självklart är det för mig att försvara muslimers rätt att uttrycka sin religion fritt i Sverige.
Arbetarkommunisterna har säkert inte ett direkt rasistiskt uppsåt. Men deras patologiska besatthet vid att bekämpa islam och muslimer till vilket pris som helst, i vilket sammanhang som helst, även om de hamnar på samma sida som tvättäkta nazister, öppnar dörrar som till slut kommer att skada de själva.
Dessa iranier agerar som så kallade nyttiga idioter. De ger ammunition åt den mest extrema högern. Eller tror de att de oförblommerade rasisterna bakom Fria Tider och Realisten, som nu hejar på dem i deras kamp mot böneutropen, älskar oss iranier?
Som konsekvent antirasist måste man analysera den verklighet man lever i – inte den man lämnade bakom sig för 34 år sedan. Politiska aktioner (protester mot böneutrop) måste förstås i sin konkreta kontext (islamofobi och strukturell rasism).
Khomeinis missbruk av islam är inte – vem kan ens tro det? – identiskt med viljan hos vanliga svenska muslimer att få praktisera sin tro. Precis som kristna i Egypten måste få rätt att bygga sina kyrkor, oavsett vilka galenskaper George W Bush och annan kristen höger ställt till med i andra delar av världen.
Nästa gång du ser en arbetarkommunist uttala sig mot böneutrop – om det så är som företrädare för ”ett gemensamt samhälle” – håll detta i minnet: de talar inte för mig. Det talar inte för alla svenska iranier.
De talar som förryckta, och de rullar ut sin röda matta för de brunaste krafter.