MOBBNING ”Jävla bögjävel!” ”Dra åt helvete tjockis!” Båda uttrycken är grova kränkningar, men det barn som blivit kallad bögjävel har mindre chans till återupprättelse. En diskriminerande kränkning ska nämligen utredas av DO, som bara utreder praxisfall – på det här sättet faller hundratals barn mellan stolarna. Låt Skolinspektionen ha ansvar över alla kränkningsfall, skriver Ida Östensson, Crossing Boarders, och Lars Arrhenius, Friends.
Barnkonventionen slår fast att alla barn ska ha samma rättigheter och värde, men det efterlevs inte helt i Sverige. Tittar man till exempel på kränkningar av barn i skolan så har de olika rättigheter. Det märks tydligt i Riksrevisionens nya rapport som kom i går ”Kränkt eller diskriminerad i skolan – gör det någon skillnad?” Den slår fast att barn som utsätts för kränkningar i skolan kopplade till diskrimineringsgrunderna, inte har samma chans till upprättelse som de barn som utsätts för kränkningar utan sådan koppling.
I dag finns det en uppdelning mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen, DO, gällande vilka fall de olika myndigheterna ska ta sig an. Skolinspektionen och Barn och elevombudet, BEO, tar alla fall av kränkningar i skolan som inte är kopplade till diskrimineringsgrunderna, dessa ska DO utreda.
Detta gör det svårt för den som blivit utsatt att förstå vart den ska vända sig. Och när denne väl hittat till DO möts den av beskedet att DO endast tar praxisfall. Det innebär att hundratals barn som blivit kränkta faller mellan stolarna, BEO kan inte ta dem och DO tar dem inte. Case closed.
Tittar man på DO:s årsredovisning från 2012 fick DO in 1559 anmälningar om diskriminering gällande både vuxna och barn. DO drev endast vidare 21 av dessa fall. Det innebär att 1538 personer som upplever sig diskriminerade inte fick någon chans att få sitt fall rättsligt prövat för att få upprättelse. För ett barn är detta extra förödande, i och med att de då redan som unga lär sig att vuxna och rättssystemet inte finns där för dem.
Ett barn som vänder sig till DO kan i bästa fall bli hänvisat till någon av de ideella lokala antidiskrimineringsbyråerna. Problemet är att dessa inte finns överallt, och där de finns är resurserna knappa. Det gör att barnen själva måste driva en process mot vuxenvärlden ofta helt utan stöd.
Ett exempel på det är det uppmärksammade fallet med Astrid Johansson på Tunaskolan i Luleå. Hon anmälde skolan till DO efter att skolan gjort en kränkande målning utanför toaletterna på en kille som tjuvkikar på en tjej. Det var skolans sätt att visa vilken toalett som var damernas och vilken som var herrarnas. ”Humor” sa rektorn, ”Sexism” sa Astrid, och DO sa… Ingenting. Astrids fall lades ner direkt, eftersom det inte var ett praxisfall.
Skolinspektionen och BEO skrev redan i januari 2013 att de var öppna för att ta över hanteringen av fall där barn blivit kränkta utifrån diskrimineringsgrunderna. Det här är något Friends och Crossing Boarders stödjer. Men för detta behövs det mer resurser. Det är även viktigt med en kunskapsöverföring från DO som sitter på mycket specialkompetens som bör komma till bättre användning för att kunna hjälpa utsatta barn och unga.
Det behövs en ingång för barn att anmäla och ett ställe som tar hand om anmälningarna. För det vi ser idag är att någon som kallas ”glasögonorm” eller ”tjockis” har större chans att få återupprättelse än någon som kallas ”bögjävel” eller ”svartskalle”. Vi vill ha ett samhälle där alla barn har samma rättigheter och möjligheter till upprättelse.