BOSTÄDER Jag är mambo. Det betyder att jag, tillsammans med min flickvän, tvingas bo hos min mamma. Det är en situation vi delar med nästan 150 000 unga vuxna. Det är fullständigt obegripligt varför regeringen uppmuntrar osäkra boendeförhållanden för oss unga. Staten måste subventionera byggandet av hyresrätter, skriver Olof Lindélius.

I år kommer jag ha stått i Stockholms stads bostadskö i sju år. Det är inte något att hurra över. För att få en lägenhet som inte är vilkorsbundet till seniorer eller ett kortidsboende, krävs betydligt längre framförhållning. Nu tvingas jag söka studentlägenheter.

För att få ett förstahandskontrakt med rimlig hyra i Stockholm krävs framförhållning. Helst på trettio år, vilket kan vara lite lurigt för en tjugofemåring. Har du trots allt kötid under bältet är chansen att få ett förstahandskontrakt försvinnande liten. Istället får vi förlita oss på andrahandskontrakt, i många fall svarta.

Har du trots allt turen att hamna först i kön uppstår ett nytt dilemma; hyresvärdarnas krav på fast inkomst. Fast inkomst är något som de flesta av oss unga drömmer om, men i den verkliga världen jobbar vi under osäkra förhållanden på bemanningsföretag, där vi sällan om någonsin vet hur mycket vi kommer att tjäna den kommande månaden.

Jag är mambo. Det betyder att jag, tillsammans med min flickvän, tvingas bo hos min mamma. Det är en situation vi delar med nästan 150 000 unga vuxna. Utöver alla oss som bor med sina föräldrar finns det tiotusentals fler som saknar egen bostad och istället lever som inneboende eller med andra- och tredjehandskontrakt.

Att inte ha ett hem att kalla sitt eget är verkligen inte roligt och framtidutsikterna gör det än mer hopplöst. Enligt Hyresgästföreningens Sifo-undersökning inför iår är en överväldigande majoritet av stockholmarna för byggandet av fler hyresrätter. Men istället för att fokusera på nybyggen så väljer den nuvarande regeringen att gå den fria marknadens väg, genom att låta bostadsrättsinnehavare ta ut mångfalt högre månadshyror än vad som tidigare varit tillåtet.

Resultatet har blivit hyror på sju-, åtta- eller niotusen kronor i månaden bara för ettor. Var finns de studenter och deltidsarbetande som har råd med det?

Staten måste subventionera byggandet av hyresrätter, särskilt öronmärkta för just de av bostadskrisen drabbade grupper. Det är fullständigt obegripligt varför regeringen uppmuntrar osäkra boendeförhållanden för oss unga. När man dessutom väger in de osäkrare arbetsförhållandena vi ställs inför blir jag mållös.

Jag söker ”framförhållning” hos alliansen. Deras hemsida ger besked: