GREKLANDS KRIS Många ledarskribenter och politiker har nästintill unisont fördömt Greklands krav på att hålla en folkomröstning. Det är oroande. För bakom dessa synpunkter ligger i grunden en demokratisyn där de politiska partierna – och inte väljarna – sätter dagordningen och fattar besluten. Allt borde nu göras för att utforma och genomföra en folkomröstning i Grekland om räddningspaketet. Det skriver samhällsprofessorn och nationalekonomen Lars Pålsson Syll.
I skrivande stund verkar det vara minst sagt osäkert om huruvida det blir en folkomröstning i Grekland om EU:s senaste räddningsplan. Men hur det nu än blir– och mycket tyder på att den grekiske statsministern Papandreou pressats hårt för att dra tillbaka folkomröstningsförslaget – är det uppenbart att Grekland har ett demokratiproblem.
Mycket av den pågående diskussionen i landet pekar på att de politiska partierna går i otakt med folkopinionen när det gäller landets medverkan i europrojektet. Många väljare känner sig politiskt hemlösa och frågande inför de politiska eliternas oförmåga att lyssna och ta in den folkliga vreden mot det förmyndarskap som EU med det senaste räddningspaketet realiter håller på att sätta landet under.
Uppenbart har alltfler greker – i takt med att eurokrisen rullat på – blivit skeptiska till om det pris man nu uppmanas betala för fortsatt medlemskap i euron verkligen är värt att betala.
Istället för att rakryggat stå upp och i klarspråk möta problemen har flera av partierna ägnat sig åt dumdryga bortförklaringar i stil med att ”vi har inte nått ut tillräckligt med information om vad räddningspaketet kommer att innebära”. Man tar sig för pannan!
Problemet är ju snarare det motsatta. Det grekiska folket har allt för väl förstått vad en euroframtid skulle innebära. Men det är inte det stoff deras drömmar är vävda av.
I Sverige har ledarskribenter på våra ledande morgontidningar nästintill unisont fördömt kraven på att hålla en folkomröstning. Argumenten är de vanliga. Att folkomrösta skulle urgröpa de folkvaldas auktoritet och göra den representativa demokratin mindre handlingskraftig. Folk förstår inte sitt eget bästa. Frågan är för svår. Låt politikerna istället med sina exklusiva kunskaper bestämma. Speciellt om det finns risk för att folkets röst avviker från de valda representanterna.
Många ledarskribenter och politiker verkar ha en ganska låg tillit till de grekiska medborgarna. Däremot tycks de ha en obegränsad uppskattning av den egna förmågan. Det är oroande. För bakom dessa synpunkter ligger i grunden en demokratisyn där de politiska partierna – och inte väljarna – sätter dagordningen och fattar besluten.
En sådan elitär demokratisyn är förfelad. Demokrati kan inte bara vara att hålla regelbundna val och garantera medborgerliga fri- och rättigheter. Demokratisk legitimitet fordrar också väl fungerande och förankrade offentliga institutioner och sociala arrangemang. Det politiska beslutsfattandets procedurer är förvisso viktiga, men man måste också ta hänsyn till den diskursiva viljebildningens process.
I annat fall misskrediterar man demokratins grundläggande legitimitetsprinciper och dess möjlighet att låta den allmänna opinionen få spela en självständig roll i beslutsfattandet.
Tillit och förtroende är det cement som binder samman det demokratiska samhällsbygget. Men lika lång tid som det tar att bygga upp, lika snabbt kan det rämna, om människors möjligheter och förmågor att ta ansvar inte tas tillvara. I ett samhälle där politiker kör över breda folkliga opinioner slår den sociala fällan igen och den mellanmänskliga tilliten förflyktigas och ersätts av misstro.
Allt borde nu göras för att utforma och genomföra en folkomröstning i Grekland om räddningspaketet. Ska euron kunna spela den roll det är tänkt, är det viktigt för dess legitimitet att medborgarna får möjlighet att direkt göra sin röst hörd.
Att i öppna och offentliga debatter diskutera euron och dess eventuella framtid i Grekland är viktigt som ett diskursivt deltagande i en demokratisk utvecklingsprocess som om något stärker respekten för demokratin.
Folkomröstningsförslaget visar också på en svaghet i de propåer som nu växer sig allt starkare om att göra om EMU till en både politisk och monetär union för att kunna skydda euron – det är medborgare och inte regeringar som i sista hand styr. Beslut och överenskommelser mellan statschefer på konferenser och i Bryssel måste i sista hand alltid godkännas av de olika ländernas medborgare. Inga tvångsmedelkan tvinga EU:s suveräna stater att följa beslut utan folkligt stöd. Om ett land vill lämna eurosamarbetet får EU i längden bara finna sig i det.
Att låta det grekiska folket ha sista ordet när det gäller det mest omvälvande beslutet för landet sedan militärjuntan störtades 1974 borde vara en självklarhet. Varför ska grekiska medborgare förvägras rätten att direkt få ta ställning i en för landets ekonomiska framtid så helt avgörande fråga? De demonstrationer och missnöjesyttringar som hemsökt
Grekland det senaste året borde vara varningsklockor för det politiska etablissemanget. Men i stället möts folkomröstningsförslaget med så kraftiga fördömanden och mer eller mindre förtäckta repressaliehot från centralt håll att det är svårt att ta EU:s demokratiska anspråk på allvar.
Folkomröstningskravet borde vara självklart. För principen är i grunden enkel – när folket berörs direkt ska det också tillfrågas direkt.