Jag har fött två barn. Min kropp har genomgått två förlossningar som, trots att de gått oerhört bra och inte störts av några medicinska komplikationer, har varit extremt läskiga och smärtsamma. Som förlossningar är.
Jag må ha haft två positiva förlossningsupplevelser, men det är likt förbaskat de absolut mest blottade, smärtsamma och utsatta situationer jag befunnit mig i – och jag har behövt all trygghet jag kunnat få.
Oron över att inte få plats på sjukhusen på hemmaplan har varit närvarande under båda mina graviditeter, och skräckhistorierna om kvinnor som fött barn på E4:an, i en taxi utanför sjukhuset eller i en korridor på en akutmottagning är många.
Nu även berättelserna om kvinnor som oförberett skickats iväg och tvingats föda barn i ett annat land.
Att under tiden före förlossningen få höra att jag inte kommer att få plats på den förlossningsklinik jag tänkt mig, utan istället måste sätta mig på ett flyg mot ett land där jag aldrig varit, inte känner någon eller ens pratar samma språk som läkarna och sjuksköterskorna – är det överlägset läskigaste jag kan tänka mig.
Det är ofattbart och ovärdigt svensk sjukvård att detta sker.
Att sjukvården i Sverige inte är jämställd har vi vetat i åratal. Därtill behandlas kvinnor och män olika när de söker vård för samma sjukdomar.
Socialstyrelsen har till exempel rapporterat att män i högre utsträckning än kvinnor erbjuds nya läkemedel, och att kvinnor i högre utsträckning drabbas av kvalitetsbrister och felbedömningar gällande symptom på hjärtsjukdomar.
Vi vet också att den medicinska forskningen saknar jämställdhetsperspektiv, eftersom det ofta är handjur och hanceller som används vid experimentell forskning. Dessutom prioriteras kvinnodominerade sjukvårdsområden lägre än mansdominerade.
Det finns väldigt mycket mindre kunskap om sjukdomar som drabbar kvinnokroppen – till exempel endometrios och PMDS – än om sjukdomar som i hög utsträckning drabbar män.
Mot bakgrund av detta är det svårt att inte låta bli att undra vad som hade hänt om patienterna som just nu skickas land och rike runt för att få trygg sjukvård i en av de mest skrämmande och smärtsamma situationerna som finns, hade varit män istället.
Hade antalet förlossningsplatser varit fler? Personaltätheten högre? Neonatalvårdssjuksköterskorna som vårdat dem – som ju också i stor utsträckning är kvinnor – haft högre lön och bättre arbetsvillkor? Troligtvis.
Att förlossningsvården i Sverige är ansträngd och lågt prioriterad är en konsekvens av patriarkala samhällsnormer och brist på jämställdhet.
Majoriteten av dem som jobbar inom den är kvinnor och patienterna som behandlas i den är kvinnor.
Vi befinner oss där när vi går igenom det viktigaste och mest omvälvande i vårt liv, men också när vi är som mest sårbara och har som mest ont.
Tvinga oss inte att genomgå det i bil på E4:an, i en högljudd korridor på en akutmottagning eller helt oplanerat i ett annat land.