Ju rikare ett land blir, desto bättre förutsättningar för offentlig, högkvalitativ sjukvård åt alla medborgare. Vi kan också välja att privatisera.
Oavsett vilket blir det relativt kostsamt, då välfärd slukar en allt större del av de samlade resurserna i alla länder som går framåt – särskilt i de mest privatiserade och ojämlika länderna.
Som jag tidigare skrivit är sjukvårdens ökande andel av BNP till stor del en följd av William Baumols kostnadssjuka.
Den gör att tjänster – både offentliga och privata – blir relativt sett dyrare än varor över tid.
Men enligt Baumol får kostnadssjukan ett ”lyckligt slut”. Det beror på att den endast drabbar samhällen som växer.
Gång på gång poängterar Baumol att vi måste förstå att vården kräver allt större budget, men att det inte behöver vara något problem då det finns allt mer att ta av.
Baumols teorier är viktiga i den förvirrade svenska välfärdsdebatten.
Baumols slutsatser kan användas som stöd för utökad offentlig finansiering, och det är beklämmande att Sanandaji, Heller Sahlgren och Svanborg-Sjövall vantolkar honom i syfte att legitimera privatisering.
I deras svar envisas ovan nämnda debattörer med att röra till Baumols tankegångar. Dessutom blandar de ihop dem med helt andra frågor, exempelvis den avprofessionalisering och byråkratisering som präglat välfärdssektorn under senare år.
Det är två fenomen som framträder allra tydligast i just den privatiseringsvåg som Timbro förespråkar. Med vinstdrivna företag i välfärden måste politikerna ha järnkoll på att ingen smiter från sina åtaganden.
Med NPM (New Public Management) skapas en naturlig brist på tillit, något som borde vara – men tyvärr inte är – ett huvudsakligt fokus för den Tillitsdelegation som regeringen tillsatt.
Om vi så önskar kan ett allt rikare Sverige ha en offentligt finansierad sjukvård av högsta internationella standard.
Men det förutsätter givetvis att det finns resurser.
Timbro har varit pådrivande för att sänka eller avskaffa alla skatter – arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt, värnskatt, fastighetsskatt, kapitalskatt – för de som har mest, samtidigt som man förespråkar att dessa grupper sponsras av staten när de köper sina ”privata” sjukvårdsförsäkringar och får sina hem städade.
Timbro har bidragit till att den svenska skattekvoten sjunker som en sten när den tvärtom bör stiga om vård, skola och omsorg av högsta kvalitet ska vara en mänsklig rättighet.
Det hela kokar till slut ner till frågan om högklassig sjukvård som en rättighet eller inte.
Hur ser egentligen Timbro på rättigheter? Visst är väl äganderätten allenarådande, och visst är väl hela klassikerhyllan fylld av författare som hånar idén om välfärd som en rättighet?
Timbro har rätt på en punkt: frågan om vårdens finansiering är intressant och viktig. Den kretsar kring hur vi ser på oss själva och det samhälle vi ska leva i. Den kräver att vi är uppriktiga med vad vi försöker åstadkomma.