Den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt sällar sig, i SVT Opinion, till den skara som observerar utvecklingen på bostadsmarknaden med inte så mycket mer än ett axelryck.
Han medger förvisso att stora prisnedgångar mycket väl kan komma att inträffa, men ser ingen koppling mellan ett boprisfall och allmän kris i den svenska ekonomin.
Varningsklockorna ringer för döva öron.
Med all respekt skall jag nu visa varför jag tror att Feldt brister i sitt omdöme.
Varför skulle ett kraftigt prisfall på bostadsmarknaden sammanfalla med en inbromsning i realekonomin? Vid en räntehöjning sker två saker i takt med att de kortare boräntorna sätts om och justeras upp:
1. En större del av hushållens disponibelinkomster går till räntebetalningar.
2. Låntagare börjar förvänta sig fortsatta ränteuppgångar och rusar av denna anledning till banken för att amortera.
Löpande överskott och eventuella buffertar som hushållen byggt upp kommer alltså inte bara gå till att betala högre räntor, utan i mycket högre grad än tidigare till försök att lösa krediter.
Konsumtionsinköp av bilar, resor och tv-apparater får då stå tillbaka i motsvarande mån, vilket i sin tur innebär att bilhandlare, resebyråer och elektronikvaruhus – liksom otaliga andra företag – tvingas att skära ner och säga upp personal.
Vad händer i bankerna när allmänheten inser en masse att den som satt sig i skuld i själva verket inte är fri?
Bankpengar flödar tillbaka till systemet och luften går på allvar ur den kreditbubbla som gått i arv sedan finanskrisens utbrott 2008.
Ekonomin är som ett ekosystem med pengar som gemensam nämnare, vilket gör att en utbredd förstörelse av bankkredit får förödande effekter också för företagens möjligheter att refinansiera sig.
Den sista utvägen för en bostadsägare med pressad ekonomi är att sälja sin bostad och lösa så mycket lån som möjligt.
Med snabbt ökande boendekostnader och stramare kreditlinor från bankerna kommer priserna till sist att börja falla och många av de optimistiska köpare som köpte större och dyrare bostäder under uppgången än vad de hade råd med kommer att förvandlas till säljare.
Låntagare med höga belåningsgrader som hamnar ”under vattenytan” får allt mindre incitament att serva sina lån och börjar då sakta men säkert att ställa in betalningarna. I ett sådant läge lägger sig osäkerheten som en våt filt över hela det finansiella systemet: vem kan egentligen betala sina skulder?
För att förstå varför en vändning på bostadsmarknaden lär sammanfalla med en kris i den övriga ekonomin måste vi inse att uppblåsta bostadspriser är del av ett mer generellt problem med grund i centralbankers alltmer expansiva penningpolitik.
Anpassningen till mer normala räntenivåer kommer att tydliggöra att stora delar av kapitalstocken gått förlorad även i kommersiella investeringar som endast var lönsamma med dopade räntor.
En relativ återanpassning av faktorpriser till ett mer stabilt läge – inklusive anpassningen av löner – förutsätter genomgripande strukturförändringar av hela produktionsapparaten.
Slutsatsen är att det finns all anledning till oro.
Att tunga bedömare som Konjunkturinstitutet, Boverket, IMF och OECD alla slagit larm om utvecklingen på den svenska bostadsmarknaden bör inte avfärdas så lättvindigt.