Margareta Rönnberg tar verkligen i från tårna när hon går till storms mot min kritik av Skavlan Juniors första säsong.
Förutom hennes uppenbara religiofobi kryllar hennes inlägg på SVT Opinion av såväl osakligheter som guilt-by-association-retorik, vilket gör det svårt att veta i vilken ända man ska börja.
I min artikel ifrågasatte jag dels själva programformen, dels den queerideologi som har förmedlats i flera av avsnitten. Det förra är jag långt ifrån ensam om; det var en del av förhandssnacket inför lanseringen av serien.
Det senare ifrågasätter Rönnberg å det bestämdaste, för, som hon säger: ”Alla som informerar om företeelser är inte predikanter.”
Nej, visst är det så.
Men att utan problematiseringar, och med den auktoritet som ligger i TV-mediet, hävda att vår könsidentitet kan ”vara olika från dag till dag”, och att därmed insinuera att en 10-årings känslor är tillräckliga för att avgöra denna komplicerade fråga kan knappast beskrivas enbart som information.
Vad har Rönnberg för vetenskapliga belägg för detta?
Den högt ansedda manualen DSM-V, som ges ut av American Psychiatric Association, identifierar det som Sam beskriver som en form av könsdysfori och noterar att detta tillstånd hos 98 % av alla killar och 88 % av alla tjejer brukar gå över efter puberteten.
Kan detta vara ett argument för att inte ”informera” Sveriges 8–14-åringar på det sätt som Skavlan Jr gör?
När jag talar om Sam som oreflekterad är det ingen anklagelse mot hen som person.
Alla 11-åringar är tämligen oreflekterade i denna typ av frågor. Framför allt bottnar de inte så starkt i sin könsidentitet att de kan uttala sig om denna som om de vore ”färdiga” i sin utveckling.
Ändå blir Sam just ”talesperson” i den stund som redaktionen väljer att tilldela hen denna roll i programmet.
I sitt inlägg går Rönnberg igång på att jag sätter ”föräldrar” och ”syskon” i den polyfamilj som skildras i det sista avsnittet inom citationstecken.
Men jag trodde faktiskt att det var basic att ett barn bara kan ha två biologiska föräldrar, och att det krävs en adoption för att utvidga det formella föräldraskapet.
Värt att notera är att varken barnen i inslaget eller SVT Play talar om tre föräldrar – bara programledaren Farzad Farzaneh. Rönnberg har alltså fel när hon säger att jag underkänner barnens definition av sin familj.
Just nu pågår ett gigantisk socialt experiment i Sverige där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända.
I Norge har genusvetarnas bristande intresse för forskning avslöjats genom NRK-serien Hjernevask. Men i Sverige härjar queer-rörelsen på nästan utan offentlig debatt.
Som redaktörerna till antologin Normkritisk pedagogik uttrycker det: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”
Om det är sant som Rönnberg påstår att det bara är från kristet håll som reaktionerna kommer på detta fenomen är det illa ställt. Det räcker ju med ett intresse för beprövad vetenskap för att inse att allt inte är som det ska.
Queer är inte vetenskap – utan ideologi.
Att det förs fram under annan flagg, och med ett allt hätskare tonläge, ändrar inte på detta faktum.