Morgan Olofsson är fd chef och ansvarig utgivare för Rapport, SVT, och styrelsemedlem Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna. Till höger Christer Nylander (L). Foto: Orlando G. Boström / pressbild
Debattinlägg

”Lögnen är diktaturens första verktyg”

Opinion ·

”En av de frågor som redan utnämnts som hetast i Almedalen är den om fake news, alltså lögner i nyheter. 31 seminarier tar upp frågan, men det är påfallande få politiker, snudd på ingen, som är med i panelerna eller ställs till svars”, skriver Morgan Olofsson och Christer Nylander.

Om debattörerna

Morgan Olofsson
F d chef och ansvarig utgivare för Rapport, SVT, och styrelsemedlem Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Christer Nylander
Liberalernas gruppledare i riksdagen

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Sverige behöver en ny modern mediepolitik. De auktoritära krafterna världen över ger sig först på just journalister och medier och vi ser hur detta också sker i Sverige.

Det brukar heta att sanningen är krigets första offer. Det vi ser nu är att lögnen är diktaturens första verktyg. Samtidigt står Sverige utan en fungerande mediepolitik.

USA:s president Donald Trumps påhopp på medierna skedde under slagordet ”fake news”. Nu senast följdes detta upp av ett förbud mot filmkameror och annan inspelningsutrustning i Vita husets pressrum.

I Turkiet har medier stängts ner och tystats och i Polen byts mediechefer ut av regeringen. Listan kan göras lång på det vi trott varit demokratier som infört begränsningar och förbud mot fria medier.

Sådana förbud som brukar vara diktaturers och auktoritära ledares sätt att stoppa yttrande- och tryckfrihet, frihet och demokrati.

En av de frågor som redan utnämnts som hetast i Almedalen är den om fake news, alltså lögner i nyheter. 31 seminarier tar upp frågan, men det är påfallande få politiker, snudd på ingen, som är med i panelerna eller ställs till svars.

I stället är det branschen själv som diskuterar. Vi tror att felet är vårt eget, eftersom vi politiker drar oss för det som är den övergripande politiska frågan här, nämligen mediepolitik. Den är svår inte minst eftersom vi slåss för just mediernas självständighet.

På området ”mediepolitik” är det bara två seminarier i Almedalen och inte heller där finns det en politisk diskussion.

Ett seminarium av de två seminarierna tar visserligen upp medieutredningens (SOU 2016:80) dystra omvärldsanalys om att medierna når allt färre och att medierna tappar förtroende samt utredningens bristande på svar på hur den utvecklingen går att vända.

Det är viktigt. För det handlar inte bara om fake news. Det handlar om vår demokrati. Medierna bidrar till att skapa en nationell integration genom att skapa gemenskap och förståelse och därmed lägga grunden för att människor ska kunna kommunicera med varandra.

På så sätt är mediepolitiken en viktig del av kulturpolitiken och det kitt som håller samman samhället.

Medierna skapar en föreställd gemenskap där medlemmarna känner gemenskap också med dem hen aldrig möter eller ens höra talas om.

Därmed lägger medierna grunden för det offentliga samtalet och är en förutsättning för att demokratin över huvud taget ska kunna fungera genom att skapa den offentliga sfär som måste finnas för att uppfylla kraven på en giltig demokrati.

Denna föreställda gemenskap är en förutsättning för att en minoritet ska välja att följa majoritetens beslut. Majoritetsstyrets förmåga att framstå som legitimt är alltså beroende av känslan av gemenskap, såsom en gemensam historia och en gemensam identitet.

Det är denna känsla som politiker som Putin och Orban, Kaczynski och Trump försöker rasera med halvsanningar, alternativa fakta och lögner. Det är inte en slump att bland det första dessa populistiska och auktoritära krafter gör är att ge sig på media och journalister.

Inom mediepolitiken spelar public service en särskild roll. Den statliga utredningen om public service (SOU 2012:59) pekar på ett protokoll till Amsterdamfördraget från 1997 där Europas stats- och regeringschefer gav sitt stöd för public service.

Vidare nämner utredningen det faktum att Europeiska rådet ger public service ett stöd som ingen annan institution får i fördraget genom att konstatera att ”systemet […] har ett direkt samband med de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle och med behovet att bevara mångfalden i medierna”.

Mediepolitiken de kommande åren blir helt avgörande för kampen mellan de liberala demokratiska krafterna och de illiberala och auktoritära krafter som växer sig allt starkare.

Därför måste Sverige ta fram en sammanhållen mediepolitik. Arbetet med mediepolitiken behöver särskilt titta på svensk public service.

Men framför allt måste vi politiker vara modigare när det gäller att diskutera frågan. Vi tror på fria medier och vill försvara dem.

Det betyder dock inte att vi i tystnad ska se på, utan tvärtom måste vi ta diskussionen.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.