I dag, onsdag, inleder fackförbundet Kommunal sin tjugonionde kongress. En lyckad avtalsrörelse har genomförts. Men det är inte det som kommer att stå i fokus, utan de ekonomiska skandaler som uppdagats under vintern. 

Det kan tyckas att det är ett stort avstånd mellan ett fackligt förbund och det kristna samfundet Svenska kyrkan.  De två organisationerna har vitt skilda uppgifter. Den ena ska se till att medlemmarna får så goda arbets- och lönevillkor som möjligt. Den andra ska hålla det glada budskapet om Jesus Kristus levande hos svenska folket.

Men Kommunal och Svenska kyrkan har tyvärr något gemensamt. Ledande befattningshavare har tagit sig rätten att hantera andra människors pengar som om de vore ens egna. 

De unnar sig förmåner som många av dem som är med och betalar bara kan drömma om. De utnyttjar en organisationskultur och, åtminstone i Svenska kyrkans fall, en organisationsstruktur för sina egna syften.

Bristande etik och moral är allvarligt nog i ett fackförbund, vars ledning gjort sitt bästa för att leva upp till den nedsättande benämningen ”fackpampar”. I ett kristet samfund, med fortfarande cirka två tredjedelar av befolkningen som betalande medlemmar, är det direkt förödande.

Också i det sekulariserade Sverige lever uppfattningen att kyrkan står för något annat och bättre än andra samhällsinstitutioner.

Det är därför rubrikerna blir stora och feta när kyrkliga företrädare gör bort sig på ett sätt som andra – artister, idrottsidoler, företagsledare och till och med politiker – kan komma undan med.

De avslöjanden som nu görs av Sveriges Radio om ett antal lokala församlingarnas ohejdade resvanor och av Aftonbladet om missförhållanden inom Svenska kyrkan i utlandet är av en annan dignitet. Båda pekar på systemfel, inte på enskilda befattningshavares enstaka missgrepp. 

Systemfel kan bara rättas till om den organisation det gäller är beredd att se sanningen i vitögat och ta krafttag inte bara mot dem som utnyttjat systemet utan mot systemet i sig. 

Det kommer inte att ske den här gången heller. De inom Svenska kyrkan som har makten att genomdriva en förändring har alldeles för mycket att vinna på att inget sker. Då är det lättare att peka ut syndabockar och driva ut dem i öknen.

Vad skulle behöva ändras? Framför allt två förhållanden. Det första handlar om den skendemokrati som Svenska kyrkan gjort till sin. Många miljoner människor betalar sin kyrkoavgift år ut och år in.

En del gör det därför att de inte har kommit sig för att utträda, andra därför att de faktiskt tycker att det är viktigt att kyrkobyggnader hålls i gott skick, diakonal verksamhet äger rum, musiklivet blomstrar och kanske också att gudstjänster firas – även om man själv sällan eller aldrig deltar. 

En minoritet av medlemmarna har ett levande engagemang. De utgör tillsammans den gudstjänstfirande församlingen och satsar därutöver ofta både tid och pengar på att tillsammans med de anställda hålla igång verksamheten.

Vart fjärde år har alla medlemmar rätt att rösta i kyrkoval, en möjlighet som inte ens femton procent utnyttjar.

Till att styra kyrkan på församlings, stifts- och riksnivå väljs inte Kalle Karlsson eller Stina Svensson som man känner som reko personer med brinnande intresse för kyrkan utan människor som nomineringsgrupper, ofta med koppling till politiska partier, valt ut. (En del av dem har förstås ett brinnande intresse, andra ser sig som representanter för dem som aldrig går i kyrkan.)

Hela den demokratiska kostymen är på tok för stor och dessutom sydd efter det mönster som gäller i politiken, inte efter kyrkans behov. Men varför skulle kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, bita den hand som föder det?

Det andra stora problemet handlar om kyrkans struktur där numera varje församling är suverän att bestämma det allra mesta. Man skulle kunna tro att biskoparnas uppgift är att hålla församlingarna i Herrans tukt och förmaning.

Men när det gäller hur församlingarna använder sina pengar är frihetsgraden närmast total.

Det är de förtroendevalda, kyrkopolitikerna, som klubbar besluten om egna och anställdas resor och som godkänner reseräkningarna, även om de innehåller sådant som fotbollsmatcher och krogbesök.

Och, återigen, den som gynnas av hur systemet fungerar har ingen anledning att arbeta för en förändring.