Det finns politiskt intresserade och medvetna personer som verkar föreställa sig att den kraftfulla samhällsutvecklingen med globalisering, tillverkningsindustrins nedmontering, multikultur, starka värderingsförändringar och en ny folkvandringstid ska ske utan större politiska förändringar.

Det är förstås idealistiskt nonsens. När samhällsutvecklingen tar kraftiga språng uppkommer självfallet friktionsenergier.

Sverigedemokraterna är en sådan biprodukt av utvecklingen.

Det märkliga är inte att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett av de tre största partierna utan att det tagit så lång tid för dem att etablera sig jämfört med andra länder.

Med tanke på den stora mängd människor som kommit till vårt tidigare så homogena och lagoma land är det egentligen märkligt att det inte blivit mer konflikt.

Och med tanke på att vi har en stor integrationsindustri som lever på att problematisera invandring- och flyktingfrågan för att på så sätt garantera sin andel av den offentliga budgeten – är det inte heller underligt om ett parti som bara ser problem också får vind i seglen.

Integrationsindustrin får egentligen vara rätt glada över att Sverigedemokraterna finns eftersom de själva kommer i så pass ljus dager när mörkermännen talar i valda församlingar, ivrigt understödda av trollen i mediernas pissrännor och på sociala medier.

Sverigedemokraterna är nu på väg att etablera sig som en bestående del av det svenska partipolitiska landskapet. Det är också därför naturligt att den beröringsskräck som länge funnits hos de etablerade partierna är på väg att passeras, även om den finns kvar hos många.

Det är förstås fel att säga att de andra partierna inte försöker tala om migrationens utmaningar.

Folkpartiets förslag på språktest var ett försök. Andra partier talar nu rätt öppet om olika krav och direktiv som sägs underlätta integration – men som samtidigt försöker sända en signal om till väljarna om att vi vill sätta gränser.

Till och med vänsterpartiet söker nå fram med sina krav på att det på svensk arbetsmarknad ska gälla svenska regler.

Inom en kort framtid kan vi dessutom säkert räkna med någon form av migrationspolitisk överenskommelse mellan partierna, gissningsvis socialdemokraterna och moderaterna.

Ur detta perspektiv var det intressant att följa partiledardebatten i riksdagen. Till skillnad från den TV-sända debatten i söndags kunde inte de andra partiledarna ignorera Sverigedemokraterna på samma sätt.

Det som framträder är ett parti som dogmatiskt försöker utnyttja flyktingkrisen för att varna för att välfärdens funktioner utarmas, för att sammanhållning och tillit äventyras samt att allt detta rullar på, utan att regering eller opposition gör något åt saken.

Jimmie Åkesson (SD) angriper både regeringen och oppositionen. Och försöker låta som en gammelmoderat när det exempelvis gäller försvaret – och som en gråssosse i sin kritik mot alla planer på Nato-anslutning.

Framförallt märks det att de övriga partierna insett att det inte går att önsketänka bort Sverigedemokraterna. De ansträngde sig för att diskutera sakfrågor med SD.

Det leder till prognosen att vi nu gradvis kommer att se mer diskussion – och handling – i sakfrågorna, medan SD:s gamla ideologiska rötter inte längre står i fokus. Partierna kommer nu, om vi får utgå från vad som sades (och inte sades) i riksdagsdebatten att göra tre saker.

• För det första se till att hitta blocköverskridande lösningar på akuta områden som flyktingfrågan (vilket kommer att innebära någon form av åtstramning), men också markera långsiktiga överenskommelser på strategiska områden som försvaret, energi och välfärdssektorn.
   
• För det andra därmed signallera till väljarna att vi gör vad vi för år – och nu klarar vi inte mer. När flödet av flyktingar gradvis bromsas kommer det att kombineras med ett antal mer eller mindre tuffa krav på anpassning och integration på de nyanlända.
   
• För det tredje se till att Sverigedemokraterna inte får ett nyval. Om det ens blir aktuellt är det när partiet reducerats i opinionsmätningarna och de etablerade partierna visat för väljarna att de har kontroll på situationen. Och ger nytt hopp om en bättre framtid.

Då duger det inte att önsketänka bort verkligheten – vare sig att SD finns eller andra påminnelser om att världen – och Sverige – förändras.