Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT
Debattinlägg

”Omgivningen stigmatiserar hemmasittarna”

Hemmasittare ·

”Att beskriva de hemmasittande barnen som drabbade av social anorexi är att lägga hela skulden på barnet när det är omgivningens okunskap som gör barnet sjukt”, skriver Jiang Millington.

Om debattören

Jiang Millington
För Föräldranätverket, Barn i Behov

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

”Det kändes som en osynlig vägg som jag bokstavligen inte kunde ta mig förbi trots att jag visste att jag förstörde mitt liv.”

Så har min nu 14-årige son beskrivit hur det kändes att inte klara av att ta sig till skolan på många månader.

Ett problem som han kämpat sig igenom men nu drabbat hans 10-åriga lillasyster.

Inget av mina barn kom med i någon hemmasittarstatistik trots att det rörde sig om ett helt års mycket sporadisk skolgång.

Skolverkets enkätundersökning 2009 som visade att 12 100 elever hade återkommande ogiltigt frånvarande från skolan kommer närmare sanningen än de 1 650 elever som är registrerade hemmasittare.

Marie Gladh och Krysmyntha Sjödin skriver i en debattartikel på SVT Opinion att hemmasittande är ett uttryck för ”social anorexi”. Varför uppfinna ännu ett begrepp när det redan finns förklaringar till hemmasittande?

Jag håller med om att frågan är komplex och behöver intensiva insatser från många håll, men vänder mig mot uttrycket
”social anorexi” som kan uppfattas som att man sjukdomsförklarar och skuldbelägger eleven.

Föräldranätverket Barn i Behov arbetar för rätten till utbildning och rätten att få gå i en skola där man har en chans att klara kunskapsmålen, även om man har en funktionsnedsättning som inte syns.

I Sverige slås många tusen elever ut varje år utan att någon riktigt bryr sig.

Kanske tänker man att barnen får skylla sig själva för att de skitit i skolan, eller att det är trist att en del barn bor i familjer där de far så illa att de inte orkar med skolarbetet, eller så kanske man tänker att lite svinn får man räkna med. Alla kan inte lyckas. Men det är fel!

Skollagen är inte en rekommendation, det är en tvingande lag och den är tydlig med att alla elever ska nå kunskapsmålen.

Som kommunpolitiker kan man inte vara nöjd med att hålla utbildningsbudgeten om 1 200 elever slås ut varje år, såsom är fallet i Stockholm enligt uträkningar från Utanförskapets pris.

Kunskapen kring de ”osynliga funktionsnedsättningarna” måste öka och det dramatiskt.

Att som artikelförfattarna beskriva de hemmasittande barnen som drabbade av social anorexi är att lägga hela skulden på barnet när det är omgivningens okunskap som gör barnet sjukt.

Det är inte våra barn som väljer att isolera sig. Tvärtom lider de stort av att inte ha några kompisar, att inte vara som alla andra, att inte få vara med eller inte förstå hur man ska bete sig för att en lek eller ett grupparbete ska fungera.

Det finns en slags beröringsskräck inför att ta ord som ADHD och aspergers i sin mun. Man tror att man etiketterar och stämpar barnen. Men de själva tycker ofta att det är en lättnad att få en förklaring till sina svårigheter.

Det är omgivningen som stigmatiserar dem genom att vägra erkänna att deras problem finns på riktigt.

Detta är en stor anledningen till att barn slås ut ur skolan och blir hemmasittare. Skolan har inte förstått deras funktionsnedsättning utan agerat som om deras svårigheter berodde på bristande intresse, lathet, dumhet, attitydproblem, blyghet och så vidare.

Listan på vad våra barn och vi föräldrar får höra kan göras lång.

Slutsatsen är att problemfokuset måste flyttas från eleven till skolan.

Det är i skolan, inte hemma, som barnet inte kan vistas. Det är i skolan förändringarna behöver ske, i samverkan med skolan, hemmet, Bup, utbildningsförvaltningen och soc.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.