I SVT:s partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt aktualiserades Vänsterpartiets kongressbeslut om att verka för en avkriminalisering av eget bruk av narkotika.
För den som inte är insatt i narkotikapolitiken kan det lätt uppfattas som om vi är för en legalisering av narkotika generellt. Inget kunde vara mer fel. Narkotika är förbjudet för att det är farligt. I den frågan är riksdagen enig.
För Vänsterpartiet har kampen mot narkotika mycket hög prioritet och bör bedrivas på många olika fronter. Men missbrukspolitiken måste också präglas av humanism och respekt för den enskilde individen.
När vi beslutade att verka för en avkriminalisering av det egna bruket var det för att markera att det är hjälpinsatser och vård som personer med narkotikaberoende i första hand behöver, inte straff för sin egen narkotikaanvändning.
Vänsterpartiet vill se rejäla satsningar på beroendevården och göra vård och behandling mer tillgänglig. Missbruk är att betrakta som ett sjukdomstillstånd och att bestraffa någon för sitt missbruk är i princip lika absurt som att bestraffa en cancersjuk.
Vad innebär då skillnaden mellan kriminalisering av eget bruk och eget innehav? Praktiskt så handlar det om hur man ska bedöma den narkotika som en person har i sin egen kropp. Om eget bruk är kriminaliserat så kan man, som i Sverige, ge polisen rätt till tvångsmässiga blod- och urinprover.
I de flesta EU-länder anses detta som en alltför integritetskränkande åtgärd för att användas mot en person som misstänks ha använt narkotika. År 2000 gjorde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en analys av effekterna med lagen som gör eget bruk av narkotika olagligt. De fann att polisen omprioriterade sina insatser från den grova narkotikabrottsligheten till insatser mot aktiva missbrukare.
De flesta som greps för egen narkotikaanvändning var kända missbrukare som bidrog till att förbättra polisens ”pinnstatistik”. Även tidigare okända ungdomar åkte fast men det ingick inte i utredningen att undersöka vilken effekt gripandet haft för dem.
Utredningen visade också att den skärpta lagen inte hade någon avskräckande verkan för att testa narkotika. Någon ytterligare analys av vad kriminaliseringen av eget bruk har inneburit har inte gjorts. Våra kunskaper om lagstiftningens effekter är alltså mycket begränsade.
Vi vet inte om ungdomar som grips får hjälp eller om det leder till ökad utslagning genom att man ställs inför domstol och kommer in i belastningsregistret. Vi måste effektivisera tillgångsbegränsning genom tullens och polisens arbete.
Då är det viktigt att insatserna mot den grova brottsligheten inte tunnas ut genom att resurserna i stället läggs på att jaga missbrukare. För att minska efterfrågan vill Vänsterpartiet betona vikten av breda välfärds- och socialpolitiska insatser.
Ett samhälle utan segregation, rasism, med bra skolor, bra fritidsverksamhet och ett välkomnande arbetsliv, med en bostadsmarknad som är tillgänglig även för de med låga inkomster minskar riskerna för ungdomar att hamna i narkotikamissbruk.
Det krävs också riktade och kunskapsbaserade förebyggande insatser och lättillgängliga och effektiva vårdinsatser för de som utvecklat narkotikaberoende. I motsatta till Alliansen är Vänsterpartiet övertygat om att det inte går att straffa bort beroende- och sociala problem.
Det är hög tid att avsluta den populistiska och kunskapsfientliga narkotikapolitik som förts av regeringen under de gångna åtta åren.
Exempelvis vill vi aktivt arbeta för att minimera infektionsspridning för injektionsmissbrukare genom tillgång till rena sprutor, skademinskning för missbrukare genom tillgång till boende och psykisk- och somatisk vård.
Åtgärder som inte minst Moderaterna motsatt sig för att istället öka de repressiva åtgärderna mot missbrukarna med ökat tvång, bestraffning och kontroll. Vi vill ersätta den med balanserade, kunskapsbaserade, effektiva och humana insatser med stor delaktighet från brukarna!
Det går att jobba både förebyggande, rehabiliterande och lindrande. Forskning visar att samordnade, attraktiva åtgärder för att förbättra hälsa, missbruk, boende, ekonomi och meningsfull vardag leder till kraftig höjning av livskvalitén och minskat missbruk.