Idag rapporterar SVT om direktsända slagsmål på sociala medier. Liknande nyheter kom tidigare i år, då polisen i Stockholmsområdet varnade för att killar ”mannar” varandra till att slåss inför publik.
För att förstå unga mäns direktsända slagsmål måste vi ta i beaktande den näst intill symbiotiska relationen mellan manlighet och våld. Män kan sägas vara experter på våld.
Det är förstås inte så att alla män slåss, men förmågan att kunna ge och ta emot stryk har länge varit central i föreställningar om manlighet. Det finns dock en skillnad mellan våld mot kvinnor och våld mot andra män.
I boken Av det känsligare slaget visar jag att män ser kvinnovåld som något djupt skamligt, medan våld mot män inte alls är lika moraliskt problematiskt. Som en av de intervjuade männen uttrycker det: ”Det är nästan bättre att vara en känd mördare än att slå kvinnor”.
Detta bekräftas av sociologen Sara Uhnoos forskning om ungdomars syn på våld. Det är förstås fel, säger de, men samtidigt helt på sin plats att killar slåss med varandra.
Genom att slåss mot varandra kan killar framstå som starka och ”riktiga” män. Våldet ger hög status – även om man förlorar och blir skada.
Få har skildrat mäns relation till våld så skarpt som Chuck Palahniuk i romanen Fight club och som filmatiserats av David Fincher.
I den beskrivs framväxten av ett hemligt sällskap där män träffas för att slåss. Slagsmålsklubben utgör en manlig gemenskap i en meningslös och överkommersialiserad värld.
Våldet gör också mjuka män hårda och självsäkra, i filmen förkroppsligat av den välskulpterade Tyler Durden (spelad av Brad Pitt). Hans raka motsatts är testikelcancerpatienten Robert ”Big Bob” Paulson (spelad av mjukrockaren Meat Loaf), som helt förlorat sin mandom. Den forne bodybuildaren är en tjock lipsill som till följd av hormonbehandling utvecklat bröst och ljus röst.
Om kardinalregeln i slagsmålsklubben är att aldrig berätta om den, så finns det idag en uppsjö av offentliga konton och sidor på sociala medier helt dedikerade till våldsamt material.
De visar ofta uppgjorda slagsmål mellan två personer, men lika vanligt är videoklipp med överfall av enskilda eller spontana slagsmål i samband med uteliv. På sidorna framhävs återkommande vikten av att visa upp en hård manlighet, menar kriminologen Mark Wood.
Mediala självrepresentationer av våld och brott är kanske inte så nytt som det verkar. Många yrkeskriminella har skrivit självbiografier, som Lasse-Maja, vars bok gjorde förbrytaren till rikskändis redan på tidigt 1800-tal.
Det nya är snarare att vi idag har sociala medier. Från att vara något få skapar och massan konsumerar har billiga mobilkameror och digitala plattformar gjort film till något vi alla har möjlighet att producera och distribuera.
Men direktsända slagsmål kan inte enbart ses som en direkt följd av tekniska landvinningar. Det relaterar också till vår benägenhet att visa upp och skapa oss själva inför andra.
Idag ägnar många av oss åt att visa upp våra liv och oss själva online – våra resor, fester, bostäder, vänner och familjer. Det är som att vi behöver bli sedda för att bekräfta inte bara vår sociala status, utan kanske också själva vår existens.
Det kan tyckas motsägelsefullt att filma egna och vänners brott, eftersom det riskerar att användas som bevismaterial.
Men den digitala tekniken och vår konstanta närvaro på sociala medier gör att pågående våldsbrott inte längre bara råkar dokumenteras, utan önskan att bli sedd kan numera vara en drivande faktor bakom ungas kriminella handlingar.