”Jag är mer besviken på vårt rättssamhälle än på gärningsmannen”, ”Gärningsmannen blev häktad men släppt efter tre dagar, förundersökningen var katastrof”, ”Jag känner inget hopp om upprättelse, jag känner så mycket hat…”
Citaten kommer från vittnesmål ur vårt upprop #utanskyddsnät, men kunde lika väl komma från något av alla de andra #metoouppropen eller från något av alla offren vi kunde se i Uppdrag granskning den 13 mars 2019.
UG har gjort ett program som än en gång belyser hur kvinnors frihet begränsas och hur anmälningar där vi är offer prioriteras lågt och hamnar underst i utredningshögen.
Ett program som visar att poliser och åklagare låter gärningsmän gå fria, utredningar läggas ner och alltför ofta kallas de misstänkta männen inte ens till förhör, även om de är kända.
Ett program där vi får svart på vitt att rättsväsendet inte bara gör mycket olika bedömningar beroende på var och och hos vem som utredningar hamnar, utan också på att våldtäktsutredningar inte har särskilt hög status inom polisen.
I samband med alla #metooupprop förra året var vi många som kände hopp om förändring och förbättring.
Hoppet tändes även hos oss som har levt eller lever utan skyddsnät och kanske är de största skeptikerna, eftersom vi inte bara har varit offer vad gäller övergrepp, våld och våldtäkter, utan också i rättssak.
Åtskilliga är våra berättelser som vittnar om att vi inte har blivit tagna på allvar av rättsväsendet och det finns alltför många exempel där det till och med är rättsväsendet självt som utför övergrepp mot oss.
Särskilt tydligt blir det om man tittar på statistik. Ett exempel är att det 2017 anmäldes 7369 våldtäkter och 113 mord och i princip alla resurser gick till att utreda morden.
Poliser vittnar själva om att det råder en så kallad kulturell obalans inom polisen där man prioriterar hårda frågor. När regionchef Ulf Johansson i programmet får frågan om varför man gör dessa prioriteringar är hans svar att ett skott i ett ben kan ses som ett led i något som kan leda till ett värre brott.
Socialstyrelsens dödsfallsutredning från förra året visar att kvinnor med drogberoende, ofta i kombination med psykisk ohälsa, är kraftigt överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Samma utredning visar att dessa kvinnor i en majoritet av fallen varit i kontakt med både socialtjänst och sjukvård strax innan de blev mördade.
Mord som föregåtts av våld och sexuella övergrepp, inte sällan från samma förövare.
Så herr rikspolischef, vi har några frågor till dig. Vad avser du och din ledningsgrupp göra för att samhället ska få större tilltro till polisen?
Vad tänker ni göra åt de långa utredningstiderna? Vad ska ni göra åt att ni inte ens kallar misstänkta på förhör och att ni lägger ner förundersökningar alltför lättvindigt?
Vad tänker ni göra åt att alltför många kvinnor vittnar att de bemöts av en attityd om att de får skylla sig själva av alltför många poliser.
Slutligen herr rikspolischef undrar vi hur ni tänker kring allt detta skapar en bild av att det är fritt fram att begå dessa vidriga brott? Särskilt mot oss.
Hur tänker ni att vi som har levt och lever utan skyddsnät ska ens våga polisanmäla när vi, våra medsystrar och våra medsyskon är mer besvikna på rättssamhället än på gärningsmännen?
