Bilden ur Uppdrag Gransknings reportage ”Tranståget och tonårsflickorna”, där ”Mika” berättade om sin situation. Idag svarar hon på kritiken mot programmet. Foto: SVT
Debattinlägg

”Öppna ögonen för att behandlingen inte alltid fungerar”

Publicerad

”Mika” var en av de personer som deltog i Uppdrag Granskning-reportaget om unga som ångrat en påbörjad behandling för könsbyte (detransition). Här svarar hon på kritiken mot programmet. Av säkerhetsskäl förblir ”Mika” anonym.

Det här är en replik till Carl Gyllings och Sara Bystams debattinlägg efter Uppdrag Gransknings reportage ”Tranståget och tonårsflickorna”, där jag själv framträder som en av de detransitionerade, ”Mika”.

De båda skribenterna riktar stark kritik mot UG och menar att reportaget kommer leda till större lidande hos transpersoner. Gylling varnar för att det kan få allvarliga konsekvenser och Bystam hävdar att behandling av transbarn med könsdysfori minskar självmorden.

Jag skulle vilja börja med att ställa frågan – vilka självmord? Det kan verka magstarkt av mig, men fram tills dags dato finns det inga kända självmordsfall i Sverige som ett resultat av väntan på behandling.

Att unga personer med dysfori har förhöjd suicidrisk och mår dåligt i väntan på hjälp ifrågasätter jag inte, min egen erfarenhet av väntan på behandling var präglad av självmordstankar i de stunder dysforin var som värst.

Men det räcker inte med att titta på bara måendet innan, vi måste kunna ställa oss frågan hur det blir efteråt.

Dhejnes studie, som följer över 300 transpersoner över en 30-års period, visar att risken för att begå självmord efter påbörjad behandling var 19 gånger högre än genomsnittet för befolkningen. Dessutom var psykiska problem fortsatt utbredda i gruppen och måendet dalade som mest efter 10 år.

Dessa siffror borde få oss att ställa flera frågor; om dysforin var orsaken till det värsta lidandet, varför ser inte måendet bättre ut efter behandling?

Om måendet dalar som mest tio år efter, hur kan vi då vara så säkra när det inte ens gått så lång tid sedan explosionen av remisser som började runt 2013?

Både Gylling och Bystam skriver att de tycker att detransitionerades röster ska bli hörda, och för första gången har vi fått komma till tals i media. Ändå är det för mycket tycker de båda.

Att granska brister i transvården och föra fram alternativ till dagens behandling är konfliktfyllt. Det verkar som att vi talar för döva öron när vi försöker föra fram att den irreversibla behandlingen inte alltid är lyckad, vi får höra att vi kanske varit förvirrade, inte haft könsdysfori på riktigt, eller saknat stöd från vänner och familj, kort och gott ”aldrig varit trans på riktigt”, känns detta igen Gylling och Bystam?

För mig, liksom många andra, kom inte detransition av att plötsligt vakna upp en dag och ha bytt könsidentitet.

Min förändring kom genom en insikt om att medicinsk transiton kan dämpa det värsta kroppsliga lidandet, men med det följer många fler hälsorisker än jag tidigare anat, samt andra rent sociala och psykologiska svårigheter som är omöjliga att förutse innan man själv varit där.

Vi måste ha en mer öppen diskussion kring vad exakt en transition innebär mer än det fysiska. Även om det är ett obehagligt tema för den som känner sig säker.

Det är inte att misstänkliggöra eller invalidera någon, det är att ge förutsättningarna till att fatta ett välgrundat beslut.

Om vi skulle öppna ögonen för att behandlingen inte alltid funkar, skulle vi också bli bättre på att titta på alternativa sätt att jobba med dysfori på. Det skulle finnas anledning att istället för att enkelt bekräfta den upplevda könsidentiteten, också öka förståelsen för bakomliggande orsaker.

Det kan inte vara en slump att många av oss har diagnoser, könsuttryck och en sexualitet som inte passar in i bilden av att vara tjej. Att se detta är att gå emot kulturella stereotyper av kvinnor och män, inte tvärtom.

Siffran två procent från Dhejnes studie upprepas gång på gång, som om det var ett fastslaget tal på oss och som om vi vore obetydliga.

Den siffran är från före 2010 och det finns goda skäl att tro att vi är fler idag. 5-10 stycken bara på Lundströmsmottagningen. Och vi som hittar varandra på nätet vittnar om en betydande ökning bara senaste två åren. Detta trots de oerhörda svårigheterna i detransition.

Gylling och Bystam, unga tjejers liv och hälsa ska inte offras i ett politiskt slagfält.

Istället för att smutskasta det faktum att vår grupp, och brister i transvården har kommit fram i ljuset, borde vi hellre utnyttja denna möjligheten till att se vad som kan förbättras.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.