På sistone har det pratats mycket om ett visst land i vår närhet. En författare därifrån fick Nobelpriset i litteratur. I söndags fuskade landets diktator hem ”segern” i ännu en parodi på demokratiska val.
Men vad heter landet? Vitryssland? Nej. Eller kallar du Sri Lanka för Ceylon också, bakåtsträvare?
I några års tid nu har kännare av landet ifråga drivit på för att svenska språket ska ersätta en äldre, direkt felaktig namnform för landet med en ny och helt korrekt.
Anledningen? Det nämnde jag: den äldre varianten är felaktig, som i missvisande. Den pekar alltså på ett helt annat land.
Misstaget är historiskt: senast på 1600-talet började svenskar efter tysk modell att tala om ”Vitryssland”. Vilket för övrigt är ett återkommande argument för att behålla namnformen: eftersom vi gjort fel så länge kan vi inte börja göra rätt nu.
Men vad ska det heta då, viktigpetter? – Belarus. Inget annat. I Belarus bor det belarusier. Man talar belarusiska. Punkt.
Låter det otympligt? Hur lät det första gången du sa chorizo? ”Tjeckien” lät bara löjligt efter Tjeckoslovakiens delning, språkspalterna var upprörda: man skulle säga ”Tjeckiska republiken”. Men det gjorde man inte. Man lär sig.
”Vit” är en god översättning av ”bel”. Men ”rus” är någonting annat än ”Ryssland”. På medeltiden var ”rus” benämningen på ett antal statsbildningar i ett område som idag ligger i västra Ryssland, Ukraina, Belarus och Baltikum.
Ur en av dessa uppstod senare Ryssland, vars namn stammar ur ”rus”. Men det gör inte alla som räknar sitt ursprung till ett ”rus” till ryssar.
President Lukasjenka har länge sett det specifikt belarusiska som ett hot. Han har därför försökt att strypa hela den belarusiska kulturen, med språk och allt.
Blotta grannskapet med den starka ryska kultursfären förstärker detta. I globaliseringens och de nytända diktaturernas era hotas en europeisk språkkultur av utplåning. I den situationen spelar det roll vad man väljer för ord också i Sverige.
Ceylon ändrade 1972 sitt namn till Sri Lanka eftersom det gamla namnet ansågs vara en rest från ett kolonialt förflutet. Beslutet respekterades av världssamfundet.
I Sverige möter man inte sitt grannland med samma respekt, trots att den belarusiska staten redan 1991 byte ut det misshagliga ”Belorussija” mot just Belarus.
Det har visserligen gjorts försök att ändra namnformen: 2009 tog redaktionen för Svenska Akademiens ordlista och Akademiens språkkommitté beslut om att ersätta ”vitrysk” med ”belarusisk”. Men förslaget drevs aldrig igenom, av oklara skäl.
När den ständiga sekreteraren Danius i förra veckan gjorde sitt tillkännagivande, lät det alltså inte: ”Nobelpriset i litteratur 2015 går till den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj...”
Jag hoppas att Akademien repar nytt mod till utdelningen av priset i december. Att de väpnar sig mot konsulenterna och deras etymologiska ordböcker som bara bevisar att vi alltid gjort fel.
För en gångs skull kommer det att talas om detta land i vårt grannskap. Kan vi inte ta chansen att göra rätt?