I den ingående undersökningen av Breiviks psykiska status ansågs han tillräckligt frisk för att kunna få ett fängelsestraff. Den slutsatsen verkar för övrigt vara väl förenlig med Breiviks egen uppfattning, även om den inte är värd något alls i sammanhanget. För mig är det – med all respekt för betydelsen av en korrekt diagnosticering av Breivik – lite av en vetenskaplig strid utan någon egentlig betydelse för slutresultatet. Breivik kommer inte att någonsin återfå friheten, oavsett om han döms till fängelse eller rättspsykriatisk vård, skriver Sven-Erik Alhem.

Ingen som är det minsta intresserad av Breivikrättegången kan ha undgått att det förekommer en rättspsykiatrisk och juridisk kamp om Breiviks psykiska status. Experterna är oeniga. En första rättspsykiatrisk undersökning av honom i Norge kom fram till att han led av paranoid schizofreni med tvångsföreställningar. Skulle den bedömningen vara utslagsgivande när domstolen väl kommer fram till påföljdsfrågan om flera månader, skulle Breivik inte kunna dömas till fängelse utan i stället få rättspsykiatrisk tvångsvård. Berörda anhöriga och flera andra protesterade och det genomfördes på uppdrag av rätten en andra, mer ingående undersökning av Breiviks psykiska status. Resultatet av den blev helt annorlunda. Han ansågs tillräckligt frisk för att kunna få ett fängelsestraff. Den expertslutsatsen verkar för övrigt vara väl förenlig med Breiviks egen uppfattning, även om den inte är värd något alls i sammanhanget.

Möjligen kommer han själv utan att inse det – allteftersom huvudförhandlingen fortskrider – att kontinuerligt bidra genom sitt uppträdande och beteende i rätten till att de rättspsykiatriskt sakkunniga som för rättens räkning följer hela skeendet får ett än mer övertygande kompletterande bedömningsunderlag. Det kommer också senare under rättegången att presenteras ytterligare en rättspsykiatrisk bedömning av Breivik i form av ett särskilt kommissionsutlåtande, ungefärligen jämförbart med ett yttrande från Socialstyrelsen i Sverige.

Även bland sakkunniga i Sverige förekommer olika uppfattningar om Breiviks psykiska status. Professorn emeritus Sten Levander har t ex hävdat att Breivik kan hänföras under diagnosen temporallobsepilepsi och att han lider av vanföreställningssyndrom.

För mig är det – med all respekt för betydelsen av en korrekt diagnosticering av Breivik – lite av en vetenskaplig strid utan någon egentlig betydelse för slutresultatet i form av Breiviks möjligheter att någonsin återfå friheten hur gammal han än må bli. Samhällsskyddsintresset är nämligen av lätt förståeliga skäl enormt starkt i målet. Drabbade anhöriga och överlevande brottsoffer kan – om min uppfattning är riktig – förlita sig på att Breivik oavsett hur den slutliga bedömningen av hans psykiska status blir aldrig någonsin återfår sin frihet. Han kommer alltså att befinna sig bakom lås och bom utan minsta chans att på nytt förorsaka Norge lidanden i sin befängda och förvirrade kamp mot mångkulturism m m.

Det som saknas sett från ett brottsofferperspektiv är möjligheten för domstolen att i samband med doms avkunnande lika säkert som jag gör i denna krönika en gång för alla slå fast att Breivik döms antingen till ett äkta livstidsstraff eller till en livet ut pågående tvångsvård. Punkt och slut.

Inte ens under den resterande huvudförhandlingstiden kommer Breivik tillåtas spela något av en dirigentroll. Hans vedervärdiga hälsningsceremonier i rättssalen med uppsträckt knuten högernäve kommer det att sättas stopp för, känner jag mig övertygad om. Sent omsider men ändock. Han kommer att få tuffare och tuffare frågor. Hans tid är ute också på rättssalens scen. Aktörerna har förstått att så måste det vara. Det är ”andra sidan”, dvs de enormt många brottsoffren i vid bemärkelse som fortsättningsvis kommer att alltmer få sin beskärda och rättmätiga del av processuppmärksamheten. Breiviks bästa tid är inte nu, nu och nu. Den är förbi. För alltid.