Efter en brutal polisinsats återtog myndigheterna igår Taksimtorget i Istanbul. Men under de drygt två veckor som demonstranterna hade kontroll över torget började ett parallellt samhälle växa fram. I parken intill kunde deltagardemokratiska principer implementeras. Under maj och juni 2013 byggdes ett nytt Turkiet som premiärminister Erdogan inte vill se, skriver Ekim Caglar.
Bilder kablas ut från polisens urskiljningslösa våld mot demonstranter på Taksimtorget. Parken och torget ser ut att gå förlorat för demonstranterna, även om de landsomfattande protesterna knappast lär avta den närmaste tiden. En hel proteströrelse känner av repressionen. Upprördheten är enorm. Inte minst då ett alternativt samhällsbygge, om än i liten skala, ser ut att gå förlorat.
Protesterna handlar om så mycket mer än de där träden i Gezi parki. Det har knappast undgått någon. Men låt oss ta en närmare titt på vad den historiska erfarenheten, vid sidan av upproret i sig, egentligen utgörs av.
1 maj 2013. Tusentals människor blir attackerade med tårgas och vattenkanoner för att de vill fira arbetarnas dag på Taksim-torget. Detta torg, som bär på ett kollektivt minne av sorg – minns massakern 1 maj 1977 – men också glädje, stängdes av. Tårgaskannor som träffade människors huvuden försatte somliga demonstranter i koma och lämnade andra utan ögon.
Total mötesfrihet här har bara säkrats under en period i Turkiets historia – under den senaste tidens uppror.
Under ett par veckor kunde alla som ville dela ut flygblad, demonstrera eller agitera med megafoner. Denna rättighet brukades av grupper med vanligtvis diametralt olika åsikter. Flera partier och organisationer uppvisade för första gången tolerans och enighet med varandra. Denna utveckling stack i ögonen på den sittande AKP-regeringen och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.
Lika viktig som torget är Gezi-parken. Det började redan de där första dagarna när parken vaktades dygnet runt. Ett parallellt samhälle började växa fram när polisen backade och demonstranterna under drygt två veckor hade kontroll över Taksim.
Varsågod. Skriv en dikt och sätt upp den på en vägg. Eller måla något som alla kan få se. Aldrig har kreativiteten flödat som under de här veckorna. Vill du ha vatten? Ingen fara, det är gratis. Hungrig? Gå till den där serveringen där borta, du behöver inte betala där heller. Passa annars på att besöka parkens eget bibliotek.
I detta miniatyrsamhälle delade vi lika på allt. ”Medborgarna” är alla som går förbi och vill vara en del av detta kommunliknande bygge, beslutsfattarna är alla som vill vara delaktiga. Det vill säga flera miljoner demonstranter och förbipasserande under de senaste veckorna.
Allt sköttes genom frivilligt arbete. Enda undantaget var det fåtal försäljare som hade hittat hit, de där som klagade på otillbörlig konkurrens eftersom samma typ av varor delades ut gratis i andra delar av parken. Även sjukvården, säkerheten och sophanteringen sköttes av demonstranterna. Du anmäler dig frivilligt och får en uppgift. Det var så fimparna ena dagen kunde plockas upp av unga fotbollssupportrar, för att nästa dag slängas i sopsäckar av fackliga aktivister i övre medelåldern.
Det är ingen slump att Taksim har blivit en viktig symbol under upproret. Det torg som människor har kämpat för hamnade i folkets händer och i parken kunde deltagardemokratiska principer implementeras.
Utan att förringa den humanitärt kostsamma kamp som pågår i nästan hela Turkiet är således Taksims symbolik och dess kraft att utmana AKP-regeringen unik.
Under maj och juni 2013 byggdes nämligen ett samhälle som premiärminister Erdogan inte vill se.