När jag och Anders bildade familj hade han knappt tre år kvar att leva. Redan innan vi träffades hade han flera gånger sökt hjälp för att få veta vad som plågade honom.

Men exakt vad, vilken diagnos, som fick honom att en natt välja att dricka sprit, sätta sig i bilen, åka till Västerbron och hoppa ner i det iskalla vintervattnet för att avsluta sitt liv får vi aldrig veta.

Han lämnade inget brev efter sig. Den pusselbiten tog han med sig.

Vi hade en stark men komplicerad relation Anders och jag. Han åkte ofta in i sin svarta demoniska värld.

Den Anders som visade sitt glada, skämtsamma och kärleksfulla jag på arbetsplatsen, för sina vänner och sin familj, var något helt annat än den Anders som jag fick ta.

Jag tassade på tå kring honom under flera år och jag borde vågat mer och kallat på hjälp men det var så oerhört känsligt precis allting att jag förlorade mig helt i detta.

Ännu kan minnet av Anders plötsligt swischa förbi mig när jag till exempel står i tunnelbanan och jag sveps för ett kort ögonblick in i det obehagliga av vad han gjorde.

Att behöva gå med vår son Marlon, några fler familjemedlemmar och vänner för att titta på honom när han låg död på sjukhuset. Det var helt fruktansvärt. Jag gjorde det för Marlons skull.

I dag har det gått nästan 8 år sedan det hände och jag minns hur någon sa att den hört att det kan ta upp emot 5-7 år att komma över en sådan hård förlust.

Jag gick i terapi en gång i veckan under två år efter Anders självmord. Det har inte bara hjälpt mig att må bättre, det har också lärt mig att vara öppen och informera vidare allt jag vet kring ämnet.

Jag är ingen expert men det är inte svårt att lära sig.

Efter att ha sett de två senaste avsnitten av programmet Djävulsdansen om självmord där programledarna och de övriga medverkande berättar om sina erfarenheter kring att leva med någon som har eller har haft det som i dag kallas för ”psykisk ohälsa” så känner jag igen mig och de egna erfarenheter som jag har haft av att leva med två olika partners i mitt liv som led av detta.

Ena gången fick den drabbade hjälpen av sin familj och nära vänner innan det var ”för sent”. Och efter ett gäng uppslitande turer som bland annat ledde till skilsmässa fick han slutligen sin diagnos fastställd till bipolär.

Så länge medicinen tas (livet ut) och man gör kontroller då och då så kan han delvis med hjälp av litium hålla sjukdomen i schakt.

Den andra gången blev utgången oerhört tragisk. Min och Anders gemensamma son miste sin pappa, Anders syskon sin bror och hans föräldrar sitt barn.

I Djävulsdansen beskrivs tillståndet för både den som mått dåligt och vad partnern gått igenom. Och jag känner igen varenda beskrivning av hur många år av lidande det varit för den sjuka, och hur man som anhörig försökt sitt bästa men att det inte räckt.

Det är livsviktigt att nå ut med information kring psykisk ohälsa och att förebygga suicid.

Tänk om en organisation som Suicide Zero funnits innan 2008.

Om de byggt det höga staketet kring Västerbron 2007.

Om de haft fler kunnigt folk på skolor.

Om det inte var skamligt att tala om psykiskt ohälsa och självmord.

Då hade fler mått bättre.

Och för oss som är kvar... Som inte har något annat val än att försöka vara starka...

Tänk alla dessa anhöriga som blir kvar, som ringar på vattnet, när någon begår självmord.

Forskning har visat att det finns sätt att förebygga självmord, lära sig se signaler och att sluta tycka det är skambelagt att tala om det. Och det görs insatser. Men det går för långsamt.

Stora kampanjer har genomförts för att sänka dödstalen i trafiken och de har minskat mer än självmord.

Cancergalor och statliga resurser har skjutits till för att föra forskning och kunskap framåt om olika sjukdomar.

Men även de som drabbas av psykisk ohälsa och deras anhöriga behöver lyftas fram.

Vi vill se en framtid där man hjälper de som precis som Anders mår dåligt redan i tonåren, och som kanske precis som han besökt psykakuten flera gånger.

Och de som är närstående behöver också få professionell hjälp.

Jag tänker fortfarande på Anders ibland, men det gör inte lika ont längre när hans födelsedag, eller ännu värre hans dödsdag, dyker upp. Minnena bleknar en aning men de finns där.

Varje gång årtalet 2008 dyker upp är det en påminnelse om vad som hände då. Det blir som en egen tideräkning före och efter döden.

Jag har sparat på olika saker till Marlon, för även han går igenom olika skeden och vill få veta mer allt eftersom.

Han är en klok och mogen pojke, lille Marlon, som nu har två fina små syskon och en pappa och en mamma som är gifta.

Jag har alltid varit tydlig och sanningsenlig mot Marlon.

Det är bäst så, att tala ärligt och öppet.