Pappor, skärp er! I dag är det Fars dag. Jag skulle vilja säga grattis, men jag tvekar.

För väljer man att titta i antologin ”Till min son” – som utkommer lagom till Fars dag, så förstår man att #metoo fått det att hända saker även i pappornas liv – men långt ifrån hos alla.

I den här antologin skriver tretton svenska män till sina söner. ”Denna bok lyfter fram relationen mellan far och son och de band som finns mellan dem.”

Så står det på baksidestexten.

Full av förväntan öppnar jag således boken med tretton kända män som ska skriva till sina söner.

Jag börjar med en av mina favoriter, Kalle Lind, radiomakare och diversearbetare i kulturbranschen. Hans kapitel heter Kuken. Ja, ni läste rätt. Hela kapitlet handlar om hur sonen ”måste styra kuken” och inte låta densamma styra hela hans liv.

Som om manliga organet vore en slagruta som alla unga män styrs av. Som talande exempel tar han in Ingmar Bergman, Börje Ahlstedt och Just D: ”Man är styrd av sin dingelidong med tvång.”

Alltså missförstå mig rätt, jag gillar dig, Kalle Lind, men här är du ute och cyklar. Det här verkar mer handla om din egen relation till din dingelidong än sonens.

Det känns ungefär som att hitta sin pappas porrtidningar i skogen.

Vi vill inte veta. Kalle, du får gärna göra hur många radioprogram som helst om din och andras petterniklas, men i en text till din egen son är det bara pinsamt.

Cringe, som kidsen säger.

Hade du verkligen lyssnat till din son hade du förstått att han har ett mycket större behov av att prata om känslor, drömmar och självtvivel och kanske möjligtvis hur det känns i hela kroppen när man får sin första kyss.

Det är där ribban ska ligga. Om du fattar.

Nästa kapitel i boken har Baker Karim skrivit. Han är regissör. Och trebarnspappa. Man hade kunnat tro att han hade lärt sig något under de åren han har haft barn. Men Baker Karim skriver att han ska dra så fort han hittar en bättre pappa till sina barn.

Man tar sig för pannan. Om det är något vi vet är det absolut värsta för barn – så är det att deras föräldrar hotar med att de ska lämna dem.

Att skriva något så urbota dumt som att ”jag ska hitta en bättre pappa till er, sen lämnar jag er” är som att sätta en tvångströja på sina barn.

Nu kommer de för all framtid försöka vara så snälla och duktiga de bara kan vara, så inte pappa kommer känna sig misslyckad och lämna dem.Fattar du inte det, Baker?

Kunde ingen redaktör hjälpa dig att förstå det?

Men okej, vi har elva pappor kvar i boken. Jag läser det ena kapitlet efter det andra, och det är en sorglig samling egocentriker. Allt handlar om papporna själva.

Det är jag, jag, jag och min, min, min och mitt, mitt, mitt. Först på slutet kommer ett ”åh, javisst ja, och så älskar jag dig såklart.”

Grabbar, ni hade en uppgift. Ett jobb. Att skriva till era söner. Med betoning på sönerna.

Alla förutom två misslyckades totalt. Bara två skribenter lyckades kliva ur sina egon och fokusera på sönerna. Sportjournalisten Olof Lundh skriver om tystnaden som inte får gå i arv. Det är vackert och berörande så håret reser sig på armarna.

Och programledaren Henrik Johnsson skriver till sin son: Du är fri. ”En liten människa har gjort en annan människa större”, skriver Henrik.

Han fattar. Olof fattar. Hur man talar till en son.

Av er, Olof och Henrik, vill jag gärna läsa mycket mer.