Nu när det är Fars Dag borde alla svenska barn ha möjligheten att uppvakta sin pappa.

Jo, vi vet att inte alla barn har en pappa tillgänglig, han kanske inte lever längre eller så finns han långt bort, försvunnen ur barnets liv. Det är ledsamt och kanske svårt att ändra på.

Men vi vet också att det finns många barn som har en pappa, kanske till och med i samma stad, som inte får träffa sitt barn för att mamma inte tillåter det. Trots dessa dystra fakta finns det hopp om förändring.

De flesta skilda föräldrar, tre fjärdedelar, klarar faktiskt av att ge sina barn möjlighet till fortsatt god kontakt med andra föräldern, som oftast är en pappa, utan krångel om umgängesfördelning och dåligt prat. Det går alltså – det handlar nästan alltid blott och bart om vilja.

Det har tyvärr blivit sämre för barn sedan 2006 då lagstiftningen senast ändrades. En tydlig indikator är den kraftiga ökningen av tingsrättsmål. Statistiken är undermålig, men ökningen ligger någonstans mellan 50 – 100 procent.

Siffrorna tyder på ett gigantiskt misslyckande inom det kanske viktigast området i samhället, det handlar om barnens framtid och välbefinnande. De institutioner, socialtjänst, BUP, och domstolar, som ska skydda barnen från förlust av en av sina föräldrar och halva nära släkten, fungerar dåligt och ibland inte alls.

Men det finns hopp för de barn vars föräldrar separerar. Nu äntligen har det tillsatts en statlig utredning, 2014 års vårdnadsutredning, som ska se över vilka ändringar som måste till för att vrida utvecklingen rätt.

Men det räcker inte med att justera i lagarna. Man måste också komma åt de värderingar som dominerar inom institutionerna ovan. Det kommer att ta många år att få till en jämställd personalsammansättning.

Under tiden måste vi påverka till ökad medvetenhet om vikten av barns behov av sina BÅDA föräldrar. Vi måste verka för en öppen debatt om hur barns liv vid föräldrars skilsmässa ska skyddas.

Nya friska synsätt måste släppas fram. Det duger inte med metoder utvecklade i ett annat sekel. Det är dags för de matriarkala strukturernas företrädare att kliva ner från piedestalerna och inse misslyckandena.

Vi pappor kommer alltmer framöver att kämpa för att våra barn inte ska förlora oss när föräldrarna går skilda vägar. Vi kommer inte att ge oss förrän vi får en jämställdhet värd namnet på detta område.

Vi kommer att ställa krav på föräldrarna att de beter sig anständigt så att barn får ha två föräldrar kvar på helt lika villkor under deras uppväxt.

Den förälder som inte kan, eller vill, ska inte ges huvudansvaret för barnets liv.