FEMINISM I bloggen Genusnytt skriver debattören Pär Ström att feminismen nått Förenade Arabemiraten efter att en kvinna fått något som Pär Ström kallar ”straffrabatt”. Istället för att få fängelse efter att ha haft sex utanför äktenskapet dömdes hon till hundra piskrapp. Påståendet visar hur löjliga antifeminister är i sin kritik av feminismen, skriver Gustav Almestad.

I Dagens Nyheter i måndags kunde man läsa en notis från TT om en man och en kvinna i Förenade Arabemiraten som båda dömts till spöstraff och utvisning efter utomäktenskapligt sex. Mannen var dock även dömd till ett års fängelse före denna utvisning. En straffrabatt för kvinnor som tyder på feminismens intåg i Förenade Arabemiraten, menar den antifeministiske debattören Pär Ström i sin blogg GenusNytt.

Feminismens intåg alltså? Dessa brott döms enligt landets tolkning av islams sharialag. Förenade Arabemiratens övriga tolkningar av sharialag gör exempelvis att kvinnor som anmäler våldtäkt behöver fyra manliga vittnen för att kunna bevisa händelsen och därför ofta riskerar att själva dömas för utomäktenskapligt sex om de anmäler. En man kan slå sin hustru helt lagligt så länge inga synliga blåmärken uppstår och trots att Förenade Arabemiraten ofta kallas det mest jämställda landet på den arabiska halvön är kvinnors inkomster och representation i styret inte mer än en bråkdel av mäns.

Det aktuella fallet rapporteras i flera internationella medier med tillägget att mannen utöver nämnda brott också dömts för intrång i kvinnans arbetsgivares hem under affären. Att mannens straff inkluderar ett ytterligare brott vilket enkelt förklarar skillnaden är dock bara marginellt intressant. Det är uppenbart att ett så ojämställt land som Förenade Arabemiraten kommer att särbehandla efter kön och att det kan göra kvinnors lott i enskilda fall mildare ibland. Om man nu kan kalla 100 piskrapp milt. Intressant är snarare varför Pär Ström ser fallet som relevant för den så kallade ”obelysta halvan av jämställdhetsfrågan”.

Det finns nämligen inga som driver könskriget så ivrigt som antifeministerna, maskulinisterna eller vad de vill kalla sig. Likhetstecken sätts mellan vad feminister gör och vad enskilda kvinnor gör, så att allt som en kvinna sagt kan tolkas som feminism. Ingen som helst analys existerar, det enda man sysslar med är att gräva fram varenda litet exempel på män som behandlats illa av kvinnor eller missunnats något. Sådana exempel kan man alltid hitta men de är varken argument i sig eller något som står i motsättning till en generell överordning för män. Att man i detta fall försöker hitta bevisen i ett så påtagligt patriarkat som Förenade arabemiraten visar det tydligare än någonsin.

Genom likställandet av feminister och kvinnor och den ständiga jakten på bevis för att feministiskt manshat får män att diskrimineras gör man även processen kort med det enda lilla sandkornet av egna principer – att individen är och ska bedömas autonomt mot kollektivet. Inga förslag levereras heller på hur målet ”äkta jämställdhet” ska uppnås, trots att fullt rimliga synpunkter om utsatta män ofta förs fram. Antifeminismen är just bara en antites, löjligt naken på egen hand och med en enda replik: ”Amen du då!”