Foto: Jessica Gow/TT/Idus Förlag
Debattinlägg

”Pedagogiska barnböcker väcker inte läslusten – tvärtom”

Publicerad

”Tänk om det rent krasst sänker den litterära kvalitén och i förlängningen dödar läslusten hos barnen? Vill du som är vuxen dyka in i en roman för att bli 'undervisad' om hur du borde bete dig?”, undrar barnboksförfattarna Anders Jacobsson och Johanna Sandberg.

Om debattörerna

Anders Jacobsson
Författare
Johanna Sandberg
Författare

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Läslusten hos barn sjunker. Färre barn fastnar i böcker. Förskolor och skolor försöker engagera genom läslyft och andra insatser.

Författare jobbar på med handledning kring sina pedagogiska barnböcker, för att ge stöd till de riktiga pedagogerna om hur de ska kunna arbeta kring böckerna. Helst utifrån skolverkets kursplan.

Pedagogiskt. Analytiskt. Granskande. Bort från känslan och upp i huvudet. Det efterfrågas. Av de vuxna.

Tror ni att det efterfrågas av barnen? Tror ni att det väcker deras läslust, skaparglädje och utvecklar deras förmåga att se inre och yttre bilder när de lyssnar på eller läser en text?

Nu menar vissa att det lyckats, med argument att försäljningen av barnböcker har ökat. Men är barnen mer fängslade eller kämpar bara de vuxna på med sina intellektualiserade försök?

Tänk om det rent krasst sänker den litterära kvalitén och i förlängningen dödar läslusten hos barnen? Vill du som är vuxen dyka in i en roman för att bli ”undervisad” om hur du borde bete dig?

Intentionen är givetvis att hjälpa barnen, men tänk om det egentligen är motsatsen.

Det vill säga att riktigt bra barnlitteratur, på åldersadekvat nivå, är pedagogisk i sig själv. Opedagogiskt pedagogisk kan vi kalla det.

För vad är syftet med den så kallade pedagogiska litteraturen? Jo, att lära barnen olika saker och vidga deras världsbild. Bekanta dem med olikheter och få känna igen sig. Att de ska veta att de inte ensamma bär på det där eventuella mörkret.

Men det ger redan den opedagogiskt pedagogiska litteraturen, som kan intrigera med bravur istället för att problematisera och peka ut. Den låter barn få känna känslor och har förmåga att gestalta även det ledsamma med värme. Utan att peka med hela handen.

Barn kan själva hitta känslor genom bra böcker.

Det vill säga sina egna känslor i förhållande till innehållet, utan att vårt främsta syfte med innehållet ät att undervisa. Där vi istället bjuder på läsupplevelse.

Det andra, det som nu kallas pedagogisk litteratur är tyvärr mycket sällan pedagogiskt. Den skulle till och med kunna  vara en av orsakerna till att barn tappar intresset att läsa.

Vår poäng är att det egentligen inte spelar någon roll om innehållet är fullt av pruttar eller andra dråpligheter, så länge det väcker fnissande och skratt hos barnen. Känslor. När någon dras med i en bok blir det nämligen pedagogiskt. Inte som syfte, utan som något du får på köpet.

Vi kan vara lite rebelliska och påstå att om vi låter barn vara barn och samtidigt lyckas väcka deras intresse och nyfikenhet för böcker så är det i sig ett bevis för att vi har att göra med terapeutisk barnlitteratur. En litteratur som verkar indirekt och med eventuella positiva bieffekter.

En sådan gör den så kallat pedagogiska litteraturen helt överflödig.

Var kommer då till exempel normkritiken in, kanske ni undrar? Ska man bara blaja på? Givetvis är det extra viktigt att vi inte befäster snäva världsbilder när vi skriver för barn, snarare är det en uppgift att motverka dem. Men det kan göras på många vis.

Jag, Johanna Sandberg, har flera gånger fått frågan varför jag som är feminist har valt att samarbeta och starta förlag med Anders Jacobsson. Han har ju fått piskan för att skriva stereotypa böcker.

Jag har gjort empatiska böcker, om barn på flykt och han har blivit portad från Expressen, för att han skämtade om ensamkommande.

Jag har skrivit normkritiska kapitelböcker och han har skrivit ”stereotypa” dito, enligt vissa.

Hur tänkte jag då?

Anders kan få med barnen. Med en briljant förmåga att skildra det mellanmänskliga har han fått hundratusentals att vika sig av skratt. Han är så pass opedagogisk i sitt uttryckssätt att det blir just pedagogiskt.

Vi har båda samma mål, det vill säga att få fängsla läsaren, inte skriva någon på näsan. Att öppna upp för känslor som har blivit inkapslade. Att få er att skratta och ibland gråta; väcka läslust.

Jag hoppas att vi skapar böcker som är opedagogiskt pedagogiska och i bästa fall terapeutiska. Ner i känslan, bort från intellektet. Dit kommer barnen senare i livet, ändå. Alldeles av sig själva.

De så kallt pedagogiska barnböckerna är inte för barn, de är för vuxna.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.