Den 30 juni är ett datum att lägga på minnet.
Då ska beredningen av betalkontodirektivet vara klar, den utredning som ligger till grund för beslut om kontanternas ställning som betalmedel.
Ansvaret vilar nu tungt hos finansmarknads- och konsumentminister Bolund att lägga en genomtänkt proposition till riksdagen.
När frågan diskuteras möter man ofta uppfattningen – till och med hos betalkontodirektivets egen utredare – att det bara är marginaliserade grupper som pensionärer, skuldsatta, nyanlända, funktionsnedsatta, vissa idrottsföreningar, barn och människor långt ut på landsbygden som drabbas när kontanterna försvinner, att frågan därför inte rör ”vanligt folk” och sålunda inte är ett verkligt problem.
Det är naturligtvis ett oerhört människofientligt resonemang. Men det är dessutom felaktigt.
Kontanter är av fundamental betydelse för alla i samhället. Två anledningar bland flera, som inte belysts tillräckligt i debatten, handlar om sårbarhet och om konsumentmakt.
Ser vi till sårbarheten, är det ett faktum att det inte finns något digitalt system som är tillräckligt robust för att klara naturkatastrofer eller hackerattacker, något vi med jämna mellanrum får bevis för.
Det är också ett faktum att kortbedrägerier på nätet ökar exponentiellt. Bankerna är ytterst ovilliga att prata om detta, men är däremot snabba på att ersätta kunden genom att sätta in motsvarande belopp på kundens konto, utan att redovisa vad som hänt.
Skulle kunden kunna se de faktiska uttagen och insättningarna skulle förtroendet för banksäkerheten rasa och bankernas framfart mot det kontantlösa samhället bromsas. Storbankerna är privata bolag som inte omfattas av offentlighetsprincipen och bankerna håller beloppen hemliga.
Men det kostar dem stora pengar som naturligtvis belastas kunderna på andra sätt. För kundernas skull bör bankerna självklart redovisa transaktionerna och kostnaderna för de bortsvindlade beloppen, precis som de är skyldiga att redovisa svinn från fysiska bedrägerier.
Vad gäller konsumentmakten, kan vi ju föreställa oss vad som skulle hända med vår relation till bankerna om vi inte har möjlighet att hantera kontanter.
Idag har vi det exceptionella fallet med negativ ränta. Ingen bank i Sverige har ännu börjat med minusränta på sparkonton. Men ponera att de kommer att göra det. Då får vi snällt se på när pengarna förlorar i värde utan att vi ens har en teoretisk möjlighet att ta ut dem och stoppa dem i madrassen.
Dagens situation tydliggör just den makt som storbankerna skulle få över oss medborgare om alla betalflöden vore digitala. Som kunder kan vi möjligtvis byta bank, men aldrig själva förfoga över våra betalmedel.
Som initiativtagare till Kontantuppropet har jag gång på gång försökt få till en dialog med bankerna om kontantfrågan. Men strategin är tigandets. Bankerna tackar konsekvent nej till att närvara i debatter i tidningar, radio och tv.
De avböjer i år liksom förra året vår inbjudan till paneldiskussion i Almedalen. Det är synd, för i år kommer vi att diskutera säkerhet på nätet, något som skulle ge dem en ypperlig chans att förklara sin ståndpunkt.
Det är ett oerhört fräckt spel bankerna spelar, speciellt med den särställning de befinner sig i.
Som förmedlare av viktig infrastruktur – betalmedlen – kan de alltid räkna med statens stöd om något brister. Bör då inte bankerna omvänt ha ett särskilt ansvar gentemot sina medborgare?
Jag vädjar till dig nu, Per Bolund. Gör rätt, tänk på dem du företräder. Låt inte storbankerna ostört få baxa igenom sin strategi att avveckla kontanterna i samhället på grund av icke-beslut eller slapphänta åtgärder. Så lättvindigt kan vi inte sälja ut vårt demokratiska system.