Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Foto: Per Brinkemo / Staffan Löwstedt / SvD / TT

”Svenskar oförmögna att tolka kulturkrockar”

OPINION · ”Människorna som i dag kommer till Sverige har inte en enda dags erfarenhet av en sekulär, liberal och demokratisk rättsstat”, skriver Per Brinkemo.

Per Brinkemo
Expert på klankultur

Vi svenskar förstår generellt sett inte alls strukturerna i de länder varifrån asylsökande kommer.

Det här är sorgligt eftersom alla som möter nyanlända liksom de som utformar integrationspolitiken skulle ha stor nytta av känna till grundläggande strukturer. Det hade ökat möjligheten till ett mer adekvat mottagande.

För att bidra till bättre förståelse för ett av dessa länder, Afghanistan, skrev Hamid Zafar i Dagens Samhälle häromveckan att det är en myt att Afghanistan är ett starkt religiöst samhälle.

Religionen finns där, ja, men mer centralt är den utökade familjen. Där sker kommunikationen och där skapas relationer.

Jag tror att han har rätt i sitt perspektiv.

Svårigheten för människor som kommer från familjecentrerade samhällen till Sverige handlar primärt om att våga utsträcka tilliten från det släktbaserade kollektivet med traditionella – för att inte säga konservativa – värderingar till något så abstrakt som en stat med opersonliga institutioner.

Dessutom kommer de asylsökande hit till en befolkning som i fråga om livsföring är världens mest extrema land, enligt World Value Survey. Det vill säga i termer av individualism, liberal syn på familjesammansättning, sexualitet, frihet och sekularism.

Men varför är då skiftet så svårt?

Därför att själva identiteten i kollektivistiska samhällen har byggt på tillhörighet i en väl definierad grupp människor som hålls ihop av stark lojalitet, social kontroll och berättelser om den egna gruppens förträfflighet.

Eller som den pakistanske islamologen Akbar S. Ahmed skriver: ”Trycket av västerländska värderingar (genom globaliseringen) hotar den mest grundläggande identiteten som bygger på starka familjeband, som bygger på klan.” (Islam under Siege).

Svenskar som är marinerade i stat och individualism har generellt svårt att förstå vad det här betyder.

Vi möter nyanlända som om alla på jorden är svenskar med svenska erfarenheter och förstår inte att skiftet från relationella strukturer till opersonliga myndigheter, från traditionalism till modernism, riskerar leda till förvirring. Och i vissa fall även till en djup identitetskris.

När det som brukar kallas kulturkrockar uppstår, försöker vi oftast förklara det med den mest synbara skillnaden – religion.

En socialsekreterare berättade för mig att hon blivit uppsökt av en ung flicka som sa att hon var utsatt för hedersrelaterat våld.

”Jag trodde henne inte först, hon var ju kristen.”

Varför sa hon så?

Under en lång tid har föreställningen att hederskultur är knutet till islam präglat debatten, just för att vi varit fixerade vid de mest uppenbara skillnaderna som annorlunda matvanor och klädesplagg.

I själva verket är det, återigen, bakomliggande strukturer som är förklaringen. Den gemensamma nämnaren för hederskulturen är kollektivistiska strukturer, det som också kan benämnas som klan.

Dessa kollektivistiska strukturer ger långt bättre underlag till förståelse för fenomenet som går under begreppet ”parallella samhällen”.

Uppgörelser mellan olika familjer efter begångna brott, som bland andra chefsåklagare Lise Tamm berättat om i Dagens Juridik, kan härledas till hemländernas familjebaserade legala system.

Människor från sådana här samhällen har inte bara rent allmänt en stor släkt.

Stora utvidgade familjer är såväl en sociallegal och ekonomisk som politisk enhet. Ett väldefinierat system, som skapats för att man helt enkelt ska kunna klara sig trots att man lever i en dysfunktionell stat.

Den kollektivistiska samhällskonstruktionen är nödvändig i hemlandet för skydd, säkerhet, överlevnad och för ens identiteten. Inom storfamiljen – klanen – är tilliten stark, men misstänksamheten är stor mot dem som står utanför.

Människorna som i dag kommer till Sverige har inte en enda dags erfarenhet av en sekulär, liberal och demokratisk rättsstat.

Individuella fri- och rättigheter har inte till fullo kunnat åtnjutas i hemlandet. Istället har det handlat om kollektiva fri- och rättigheter, med stark social kontroll som följd.

Det här är förklaringen till att det är så svårt att finna hen-dagis i Mogadishu och läderklädda, hånglande homosexuella på pridefestivaler i Bagdad eller Tripoli.

Det är därför sannolikheten är så liten att få syn på bikiniklädda kvinnor på stränderna i Gaza eller hitta skolor med elevinflytande och problembaserad undervisning i Kabul.

Att Sverige visat sådant monumentalt ointresse för de djupgående sociala strukturerna i asylsökandes hemländer har orsakat stor skada.

Det har gjort oss oförmögna att tolka de så kallade kulturkrockarna. Och utan kunskap kan man inte utforma en realistisk integrationspolitik.

För egen del ser jag inget mer skriande behov än en stor satsning på tillitsskapande åtgärder och stark statlig närvaro i de områden som kallas utsatta.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.