Karlstads kommun har genomfört en kemikalieinventering på sina förskolor, vilket uppmärksammats av Värmlands Folkblad i två artiklar.

Det är naturligtvis ett jättebra initiativ men jag reagerar på hur resultatet av arbetet hanteras.

Vad är egentligen farligast för våra barn, hormonstörande ämnen eller leksaksbrist?

I vår vardag exponeras vi för många ohälsosamma kemikalier. Det handlar exempelvis om mjukgörande ftalater i plaster, bisfenoler i kassakvitton och parabener i hygienprodukter.

Dessa ämnen är hormonstörande och kan kopplas till bland annat cancer, fetma, diabetes, sköldkörtelproblem, sämre spermiekvalitet och genitala missbildningar hos nyfödda.

Störst är riskerna när foster och små barn exponeras eftersom deras små kroppar är sämre på att reglera nivåerna av olika hormoner.

Många tror att det som säljs är ofarligt, annars skulle det väl inte få säljas? Tyvärr är det inte så enkelt. Visserligen har lagstiftningen när det gäller leksaker skärpts vid flera tillfällen och leksaker tillverkade efter 2013 anses säkrare.

Men fortfarande förekommer tveksamma kemikalier och det här är inte bara en fråga om leksaker, det gäller lika mycket elektronik, byggmaterial och husgeråd.

Jag anser att dagens kemikalielagstiftning är alldeles för svag, först när ett ämne efter många års utredning bevisats farligt så förbjuds det, och ersätts med ett annat som inte (ännu) bevisats farligt.

Det rimliga vore istället att ämnen ska bevisas vara ofarliga innan de hamnar i produkter som vi köper.

Vill man verkligen vara säker på att en produkt är giftfri ska den vara av ett material som inte behöver dessa tillsatser.

Välj porslin istället för plasttallrik, leksaksbilar av trä istället för plast, gjutjärn istället för teflon, golv av trä eller linoleum istället för plastmatta för att nämna några exempel.

Med tanke på hur mycket tid som många barn spenderar på förskolan är det viktigt att kommunerna, och andra som driver förskolor, tar sitt ansvar i denna fråga.

I Karlstads förskolor har man rensat ut 40 kubikmeter med leksaker och då har man ändå inte kastat allt man borde, för då skulle ”leksaksbrist” uppstå.

Jag har svårt att se att risken med en leksaksbrist skulle vara allvarligare än risken med hormonstörande ämnen.

I en av artiklarna sägs att ”Vi har exempelvis lite plastdjur som barnen älskar som vi har behållit”. Visst kan det bli nödvändigt att prioritera i vilken ordning man ska vidta åtgärder, men det borde rimligtvis vara produktens farlighet och i vilken utsträckning barnen exponeras som skapar den prioritetsordning.

Inte hur ledsna barnen skulle bli om det fina plastdjuret med hormonstörande ämnen försvann eller huruvida ”leksaksbrist” uppstår.

Karlstads kommun har kommit längre än många andra kommuner, därför kan det kanske tyckas orättvist att kritisera dem när så många andra inte gjort något alls.

Jag tycker det är jättebra att Karlstad har en kemikalieplan, genomfört en inventering och kommit en bra bit på vägen mot en giftfri förskola.

Däremot ger vissa uttalanden en bild av att man inte riktigt skapat förståelse för problematiken och att märkliga prioriteringar görs när inventeringens resultat ska omvandlas till åtgärder.

Slutligen behöver man tänka till när alla de kastade leksakerna ska ersättas.

Är det med andra plastleksaker, fast med mjukgörare som ännu inte identifierats som ohälsosamma?

Kommer det om tio år genomföras en ny rensning då dessa byts ut för att de är farliga?

Den som istället köper rätt saker från början behöver aldrig lägga tid och pengar på inventering och utfasning.

Låt oss hoppas att så blir fallet och att våra barn i framtiden får giftfria dagar på förskolan.