Jag brukar som de flesta stå djupt likgiltig inför partiernas valaffischer, men när jag såg affischerna för Lars Adaktussons kampanj reagerade jag.
”Skicka en envis journalist till Bryssel”, står det på en av dem och jag hejdade mig med ett litet skratt. På twitter skojade jag på stående fot och berättade för världen att Adaktusson tydligen ska sluta som politiker och återgå till jobbet som journalist, kanske på kristna tidningen Dagen.
Sedan gick jag vidare. Någon dag senare såg jag emellertid den affisch som bär texten ”Rätt agenda i Bryssel. Rösta på Lars Adaktusson”. Men då hade jag svårare att skratta.
Lars Adaktusson var under några år fram till 2005 programledare för Agenda, som är ett av de tyngre samhällsprogrammen i SVT.
Agenda ska vara, och är ofta, det seriösa samhällsprogrammet där de allra tyngsta politikerna medverkar. Det bär på public service-tvs alla goda attribut.
När Adaktusson och Kristdemokraterna på en valaffisch försöker exploatera det förtroende- och goodwillkapital som finns i namnet ”Agenda” tycker jag att det är stötande.
Det kan förstås betraktas som ett intrång i ett varumärke, och bli föremål för juridiska överväganden.
Men det är inte av juridiska skäl jag finner det upprörande.
Jag reagerar på den bristande moralen hos en person som faktiskt valt att påbörja en bana som politiker och därmed avsluta en karriär som nyhetsjournalist.
SVT:s stora förtroende hos allmänheten vilar på det faktum att programutbudet i viss mening står över partierna, det vill säga att nyhets- och samhällsprogrammen är ålagda att allsidigt spegla politik och samhälle. Varumärket ”Agenda” är tungt av sådana associationer.
Adaktussons valkampanj lånar symboliskt kapital och prestige från en sfär i samhället som har anseende just därför att den inte driver kampanjer och tar partipolitisk ställning – det vill säga det som Adaktusson numera gör och måste göra som politiker.
Vad är den värdekonservative, kristdemokratiske politikern Adaktussons kampanj ett uttryck för? Till stor del handlar det naturligtvis om ett desperat parti som letar efter vägar ut ur ett dåligt opinionsläge.
Men att KD, som nog har en självbild av att vara det moraliska alternativet i svensk politik, skrupelritt väljer att profitera på de värden och det symboliska kapital som public service står för är pinsamt.
Men kampanjen är dessutom också ett uttryck för regelrätt politikerförakt: Adaktusson vill framställa sig som något mycket bättre än en partitagande och käbblande politiker. Då låter det bättre att kalla sig journalist, särskilt när det klingar av public service. Men det är inget annat än ett uttryck för politikerförakt.
Vi lever i ett djupt medialiserat samhälle. De flesta folkrörelser är på väg att somna in, partierna är nästan folktomma och politik blir i hög grad något som formas av vad väljaren ser på tv- eller datorskärmen.
Ansikten som synts i många år i opartiska nyhetsprogram i SVT betingar ett oerhört potentiellt värde på den politiska marknaden och även på den vanliga, ekonomiska marknaden.
Det är därför SVT-journalister har stränga förhållningsregler att inte låna ut sina namn och ansikten till kommersiella krafter. När en journalist slutat på SVT, vilket Adaktusson gjort för åtskilliga år sedan, är hen naturligtvis fri att göra som hen vill; det är inte tu tal om det.
Men det framstår som moraliskt tvivelaktigt av Adaktusson att för egen politisk vinning exploatera det förtroendekapital som finns i SVT och inte minst Agenda. Det är att försöka föra väljarna bakom ljuset.