PIRATE BAY ”Piratrörelsen är död”, skriver journalister. Men en piratrörelse har aldrig funnits, den har snarare varit en skapelse från de journalister som nu dödförklarat den. ”Piratrörelsen” var mest av allt ett modebegrepp, vars popularitetskurva följde utbudet av barnkläder med dödskallar på, skriver Rasmus Fleischer som var med och grundade Piratbyrån.
”Piratrörelsen är död”, konstaterade Sam Sundberg i ett reportage på Svenska Dagbladets kultursida härom dagen. ”Piratrörelsen lever”, kontrade en mängd piratpartistiska bloggar. Själv begriper jag mig inte på diskussionen. För jag har aldrig uppfattat att det funnits någon ”piratrörelse” – trots att jag själv brukar anses som en av dess grundare, eftersom jag var en av dem som drog igång Piratbyrån sommaren 2003.
Vi identifierade oss aldrig som ”pirater”. Valet av namn kom sig av att Antipiratbyrån redan fanns. Genom att klippa bort negationen visade vi vem som var den aktiva parten i den konflikt om fildelning som började segla upp. Tilltaget fungerade långt över förväntan. Vi inbjöds genast till teve och radio för att debattera mot film- och skivbolagens lobby, vilket sporrade vår egen nyfikenhet och fick Piratbyrån att bli någonting mycket mer långvarigt än den kampanj vi först hade tänkt oss. Folk i Piratbyråns krets ägnade sig även åt praktiska experiment med nya tekniker för fildelning, varav ett fick namnet ”The Pirate Bay” och sedermera växte till någonting enormt.
Nu i efterhand slås jag av ett faktum som ingen av oss ens reflekterade över. Piratbyråns hemsida lades upp på nätet bara några veckor innan premiären för Hollywoods storsatsning ”Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse”. Filmen markerade starten för en våg av piratmode. Under större delen av nollnolltalet var dödskallar med korslagda ben det första man såg om man gick in i en H&M-butik. Ofta var det även det första man såg när man slog upp en nyhetstidning. För hur skulle man annars visualisera någonting så flyktigt som internetkommunikation?
Jag minns när tidningen Fokus hade intervjuat mig för ett långt och välskrivet reportage om striderna kring fildelning. Efteråt ringde bildredaktören och försökte övertala mig att bli fotograferad med lapp för ögonlapp, ”som en riktig pirat”, vilket jag givetvis vägrade. När sedan reportaget publicerades (i augusti 2007) skrev Fokus chefredaktör en inledning om hur ”piraterna” borde ”skärpa sig” och sluta kalla sig för pirater. Exemplet visar hur journalister var de som mest av alla, mer än några aktivister, lyfte fram piratsymboliken.
Med hjälp av Googlesökningar, Wikipediahistorik och pressarkiv har jag kartlagt när det började talas om en ”piratrörelse”. Svaret är tydligt: sommaren 2006, veckorna efter polisens tillslag mot The Pirate Bay. Då började anhängare till Piratpartiet att referera till sig själva som delar av en bredare ”rörelse”. Ännu erkändes dock inte rörelsens existens av nyhetsjournalisterna. Det skulle dröja ytterligare två och ett halvt år innan ”piratrörelsen” blev ett mainstream-begrepp.
Från januari 2009 kryllar det av nyhetsartiklar som hänvisar till ”piratrörelsen”. Orsaken är utan tvivel lanseringen av reportageboken ”Piraterna” – skriven av just Sam Sundberg, tillsammans med Anders Rydell. Boken förklarar omsorgsfullt skillnaderna mellan Piratbyrån, Piratpartiet och The Pirate Bay, men marknadsfördes som en bok om ”piratrörelsen”.
Kort sagt: Sam Sundberg hade själv stor del i att skapa den ”rörelse” som han nu, inför nästa instans av rättegången, väljer att dödförklara.
Piratbyrån lades ner i somras. Tidningsrubrikerna skrev att ”Piratbyrån lägger ner sin verksamhet”, men mer träffande är att verksamheten lade ner Piratbyrån. Aktiviteten har sedan länge fortsatt i andra forum, från personliga bloggar via lösa nätverk som Telecomix och organisationer som Juliagruppen, på debattsidor och seminarier, hackerspace och fristående kulturhus, universitet och konstinstitutioner – för att bara nämna några sammanhang där vi som startade Piratbyrån idag är aktiva. Christopher Kullenberg beskriver framväxten av denna aktivism i sin nya bok Det nätpolitiska manifestet, där piratbegreppet talande nog är helt frånvarande.
Redan för flera år sedan kungjorde Piratbyrån att det inte längre är relevant att debattera ”för” eller ”mot” fildelning. Snarare var fildelningsfrågan en konservöppnare som tillät allt fler att engagera sig i frågor om nätets framtid, makten över protokollen, möjligheterna att kommunicera utan att först fråga företag om lov. Men också en aktivism som kan kallas kulturpolitisk, där man inte bara ifrågasätter upphovsrättens etablerade idé om en liten klass av ”kreatörer” utan också engagerar sig för fysiska rum som en förutsättning för oberoende kultur. En tidig företrädare för denna kulturpolitiska aktivism var Piratbion, verksam i bland annat Stockholm och Berlin. Piratbyrån samarbetade mycket närmare med Piratbion än med Piratpartiet, men ändå har Piratbion aldrig räknats till ”piratrörelsen”.
Visst finns det saker som förenar alla de nämnda grupperingarna vars namn börjar på P, exempelvis kritiken av hur upphovsrätten tillämpas. Men upphovsrättskritik är inte längre en angelägenhet enbart för ”pirater”, utan förekommer idag flitigt såväl inom den bredare kulturdebatten som i en rad politiska partier.
Piratpartiet, å sin sida, har allt mer kommit att betona rätten till personlig integritet, vilket vi i Piratbyrån aldrig brydde oss nämnvärt om. Vår utgångspunkt var aldrig universella rättigheter, utan vårt eget liv där nätets gemenskaper är en integrerad del – vår ”nätvaro” för att låna ett begrepp från Det nätpolitiska manifestet.
Efter att Piratpartiet misslyckats i riksdagsvalet är det mycket möjligt att partiets medlemmar går skilda vägar. Vissa kanske satsar på praktisk nätpolitik och hacktivism, andra väljer att fortsätta arbeta på en parlamentarisk väg, i Piratpartiet eller andra partier. Jag ser inget fel i sådan splittring. Tvärtom ligger det helt i linje med hur vi alltid jobbade i Piratbyrån.
”Piratrörelsen” var mest av allt ett modebegrepp, vars popularitetskurva följde utbudet av barnkläder med dödskallar på. Dagens nätpolitik är fylld av rörelse och allianser, utan att för den skull vara en enda ”piratrörelse”. Vi har för länge sedan lämnat Karibien.