Den för alla parter tragiska händelsen när Eric Torell sköts till döds i samband med ett polisingripande ska nu rättsligt prövas i tingsrätten. Kanske hade Eric Torell varit i livet om polisen haft en motsvarighet till sjukvårdens Lex Maria.

Det är omöjligt att veta, men före det att händelsen inträffade hade flera poliser oberoende av varandra tagit kontakt med mig och uttryckt sin stora oro för att något sådant här skulle hända.

Att de vände sig till mig som forskare berodde på att de kände att det inte fanns någon sådan kanal internt, samt att farhågor och upplevda förändringsbehov inte välkomnas utan motarbetas.

Det är svårt för en organisation att utvecklas när anställda inte vågar föra fram kritiska synpunkter.

I forskningsrapporten ”Sätta hårt mot hårt”, som handlar om polisens våldsanvändning och konfliktlösningsförmåga, citerar jag en polis som blivit angripen internt för att ha uttryckt kritik:

”Det var inte för att det jag sa var kontroversiellt utan beroende på den rådande kulturen inom polisen. Polisen är en icke reflekterande organisation, även om det finns många poliser som reflekterar.”

Han är definitivt inte ensam om denna uppfattning, vilket bland annat visas i Malin Wieslanders rapport ”Den talande tystnaden” och i annan forskning.

När något går fel eller när polisen utsätts för kritik upprättas ofta en polisanmälan som i stort sett alltid inriktar sig på att bedöma om personal längst ut i linjen har gjort sig skyldigt till ett brott.

Med nuvarande sätt att hantera händelser, då polisens agerande kan ifrågasättas, är sannolikheten liten för att polisen ska kunna komma tillrätta med strukturella problem och sådant som inte handlar om beteenden som bedöms utgöra ett brott.

Vilken roll som höga befattningshavare inom svensk polis har för att en situation uppkommit hamnar dessutom i normalfallet helt i skymundan.

Med tanke på skjutningen av Eric Torell bör nämnas att på högsta operativa nivå inom polisen hade beslut fattats som innebar en ensidig fokusering på så kallade värsta scenarier.

Personal fick inte ens absolut minsta mängd årlig fortbildning i de färdigheter som myndigheten själva angett som nödvändig för polisers arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och Polismyndighetens trovärdighet.

Dessutom, under lång tid har högsta polisledningen agerat på ett sätt som inte gynnat möjligheten att behålla erfaren polispersonal i ingripandeverksamheten, vilket är viktigt med tanke på de svåra uppdrag som dessa poliser kan ställas inför.

Polismyndigheten har en svår och viktig roll i samhället. Det har inte minst framgått den senaste tiden då sprängdåd och mord fått stor uppmärksamhet, men också genom att olika typer av misslyckanden vid polisarbete har belysts.

Jag hoppas att ljuset nu riktas mot den chefskader som under lång tid varit de som i praktiken styrt svensk polis. Istället för ett ansvarsutkrävande som kunde göra skillnad skedde ett byte av rikspolischef för drygt 1,5 år sedan.

En sådan förändring av galjonsfigur har en liten betydelse när de som styr är desamma.

Hur kan dessa personer få fortsatt förtroende?

De behöver bytas ut mot chefer med ett modernare ledarskap och en annan syn på kunskap och förebyggande arbete.

Polisen är i skriande behov av en sådan förändring, även om detta inte gör att Eric Torell får sitt liv tillbaka.