Så fick händelsen som var upprinnelsen till kravallerna i Stockholm sitt rättsliga efterspel. En polisman kommer att delges misstanke om vållande till annans död för dödsskjutningen av en äldre Husbybo 13 maj i år. Han har i skrivande stund varken hörts eller delgivits, men redan i torsdags tilldelades polismannen en offentlig försvarare. Trots att det inte finns något formellt hinder, blev inte misstankarna kända för allmänheten förrän på tisdagen, vilket lett till ytterligare kritik mot polisen.
Fallet med den dödade 69-årige mannen i Husby har från början skötts extremt dåligt. Från den, vad det verkar, i sig oproportionerliga polisinsatsen till smusslandet kring vad som hände med mannen. Och nu den senfärdiga informationen om att det finns en misstänkt.
Det ska sägas: Mycket är fortfarande oklart kring händelseförloppet. De ögonvittnesuppgifter från den dödes änka som redovisats i bland annat Hufvudstadsbladet har passerat två personer innan de nått tidningen. Änkan har själv inte kunnat nås för en intervju.
Men samtidigt har alla märkligheter från polisens sida från början spätt på misstron och av allt att döma bidragit till att upploppen startade. Därför borde man så tidigt som möjligt ha gått ut med uppgiften om brottsmisstanken. Inget säger att det hade satt stopp för kravallerna, omfattande upplopp av denna typ följer efter ett tag sin egen inneboende logik. Men det hade inte skadat att försöka. För att uttrycka sig försiktigt.
Dödsfall och efterföljande fiffel och/eller anmärkningsvärt milda domar mot poliser är den vanligaste orsaken till kravaller av den typ vi sett i Stockholm i västvärlden de senaste tre decennierna. Det var upprinnelsen till kravallsommaren i Storbritannien 1981, till kravallerna i Frankrike 2005 och i London 2011. I Los Angeles 1992 var det de friande domarna mot poliser som misshandlat en man inför videokamera som ledde till de våldsammaste kravallerna i modern tid i USA, med 53 döda och 2 000 skadade.
Med detta i åtanke är det uppenbart att det måste ha högsta prioritet att kommunicera att man från polisens sida tar misstankar om oegentligheter i samband med en uppmärksammad dödsskjutning på allra största allvar. Givetvis får man inte ge avkall på rättssäkerheten, men att information som pekar på framsteg i utredningen kommer ut så fort som möjligt borde vara i allas intresse.
Istället har polisens utåtriktade kommunikation på olika nivåer präglats av underligheter. Från närpolisen i Södra Järva som natten till tisdagen postade något som liknande en triumferande krigskommuniké på Facebook, till märkliga formuleringar i bland annat Ekot om Megafonens påstådda ansvar för upploppen. Nyheten om att en misstänkt för dödsskjutningen pekas ut hade vid lunchtid på onsdagen ännu inte publicerats på polisens egen webbplats.
Naturligtvis beror inte upploppen ytterst på ett enskilt klantigt hanterat dödsfall, det gör sådana här upplopp aldrig, men polisens dödsskjutningar i socialt utsatta områden har en sådan symbolisk sprängkraft att om de ändå sker, allt måste göras för att efterspelet hanteras korrekt.