Den 9 maj 2015 läste jag på Facebook ett inlägg från Polisen i Växjö/Alvestas officiella sida som vid en första anblick kanske kan betraktas som en underhållande anekdot.

Det handlade om en händelse på polisstationen där en individ kommer in för att klaga på kvalitén på inköpt narkotika.

Polisen som skriver statusuppdateringen berättar att de inte hann ingripa mot stöket på den egna polisstationen men uppmanar i raljerande ton att den som är missnöjd med sin narkotika kan få det testat genom urinprov och så vidare.

Syftet är helt klart att underhålla, och många blir också roade av polisen Scotts Goodwins berättelser. Den aktuella statusuppdateringen blir dock inte lika underhållande om den, mot förmodan, skulle vara sann.

Det handlar om en individ med sådan sinnespåverkan att han kriminaliserar sig själv eller kanske till och med är i psykos. Det handlar om en utsatt individ vars situation blir till lördagsunderhållning på en myndighetssida.

Vad säger det om människosynen inom svensk polis? Vilken utsatt individ är nästa föremål för underhållning? Är det verkligen någonting som ingår i myndigheters uppgifter, att på arbetstid författa underhållning av de öden som personalen kommer i kontakt med?

Hur mycket arbetstid går det åt till att hantera Polisens närvaro inom sociala medier? Ovanstående är inte heller första gången som människors öden blir föremål för polisens sociala media-budskap.

Berättelser om brott som människor blivit utsatta för skrivs om till deckarliknande följetonger (Polisen i Södra Skåne 11/2 och 8/3).

Olycksfall blir till sedelärande uppmaningar (Polisen i Växjö 10/3), men frågan är om alla olycksoffer vill läsa om sitt öde på polisens sidor i sociala medier? Livsöden kring narkotika beskrivs ibland detaljerat och recenserande.

Polisen i Östra Norrbotten skriver till exempel om en omhändertagen 15-åring: ”Dina ögon är trötta och du kan inte hålla en röd tråd i resonemanget.

Du är trött på en gammal mans vis. Du är trevlig och öppen, men avslagen inombords. Du har gått från att vara en vanlig kille till någon som är själsligt urholkad.” (141102).

Är det verkligen en uppgift för Polisen att skriva om en ung kille på det sättet?

Och i kommentarsfältet benämns 15-åringen ”horunge”, ett halvår har gått och ingen polis har tyckt att det har varit på sin plats att moderera bort en så kränkande kommentar.

Var han inte ens värd att slippa att läsa det när han kanske läser om sig själv på Facebook? Räcker det inte med att läsa om sig själv som avslagen och själsligt urholkad?

Polisens statusuppdateringar i sociala medier får ofta många kommentarer. Och allt för ofta innehåller de olämpliga formuleringar.

I ovanstående inlägg från Polisen i Växjö innehåller kommentarsfältet många kommentarer om att individer som använder narkotika är/blir korkade och liknande stigmatiserande uttryck.

Jag anser att det inte är något som Polisen ska ägna sig åt att underblåsa.

När jag uttrycker kritik mot statusen blir jag kallad ”pårökt”, ”ointelligent” med mera, påhopp som Polisen i Växjö låter ligga kvar minst ett dygn efteråt.

Jag vill fråga Polisens kommunikationsdirektör Unni Jerndal om ovanstående verkligen är vad Polisen ska ägna sig åt i sociala media.

Det handlar inte bara om Polisens knappa resurser och vad dessa läggs på utan även om att individer direkt eller indirekt kan lida skada av Polisens sociala media-verksamhet.

Jag menar att vad polisen ägnar sig åt på sociala media måste regleras, både gällande vilka slags budskap som ska kommuniceras och vilka regler som ska finnas för polisens kommentarsfält.

Samt hur de säkerställer en aktiv moderering av vad som skrivs så att kränkningar och stigmatisering undviks.

I tillägg till det verkar det finnas anledning att se över polisens värdegrundsarbete.