Attentaten den 22 juli var en krigshandling mot demokratin i de nordiska länderna och i Europa. Men Breivik var inte ensam. Hans dåd är istället en del i en trend. Ofta lyfts attentatsmännens psykiska ohälsa fram i försök att avpolitisera deras terrordåd. Det är klart att den som begår seriemord inte mår prima. Men det duger inte att friskförklara politiken.
Ett år har nu gått sedan de förfärliga terrorattentaten i Oslo och på Utøya. I första hand går våra tankar till överlevande och anhöriga. Och den kanske viktigaste frågan framstår vara: Vad kan vi göra för att förhindra att det händer igen?
Fredagen den 22 juli 2011 dränktes Norge i en flodvåg sorg som sköljde över land. Strax före klockan halv fyra på eftermiddagen exploderade en bomb i Oslos regeringshögkvarter. Åtta personer miste livet. En dryg timme senare påbörjades slakten av sommarlediga socialdemokratiska ungdomar, från AUF, på Utøyas sommarläger. Innan attentatsmannen, terroristen Anders Behring Breivik kunde gripas klockan fem över halv sju, så hade 77 människor mördats.
Attentaten den 22 juli var en krigshandling mot demokratin i de nordiska länderna och i Europa. Breivik hade i anslutning till massmordet satt ihop ett kompendium som innehöll en slarvigt komponerad fascistisk kompott. Här trängdes en lång rad tankar i den Counter Jihadistiska-tradition som enkelt känns igen från ett antal högerextrema webbsidor i Europa.
Sedan attentatet så har samband klarlagts mellan en lång rad individer och grupper, som tillhör Europas extremhögernätverk och som delar Breiviks världsbild. I många länder är det partier som deltar i parlamentet, exempelvis Sverigedemokraterna här i vårt eget land; skumma koterier som danska nätverket ORG, brittiska Alan Lake och hans gatuslagskämpar i English Defence League, franska Front Nationale med flera.
Breivik var inte ensam. Hans dåd är istället en del i en trend. Bland andra rasistiska dåd det senaste året märks särskilt två som uppmärksammats internationellt: den misstänkte seriemördaren Peter Mangs, som här i Sverige tros ha begått tre mord och 12 mordförsök. Alla utom två av Mangs offer hade utländskt påbrå. Det är därför sannolikt att motiven bakom dåden var rasistiska. Den italienska författaren Gianluca Casseri, som i december 2011 mördade två senegalesiska gatuförsäljare och skadskjöt tre andra senegaleser i Florens.
Liksom i fallet Breivik så har dessa attentatsmäns psykiska ohälsa lyfts fram i försök att avpolitisera deras terrordåd. Det är klart att den som begår seriemord inte mår prima.
Men det duger inte därför att friskförklara politiken. Det finns självklart ett samband mellan den politik som förs i ett land och de handlingar som människorna i samhället där, utför. Om främlingsfientligheten är hög i ett samhälle så är risken större att attentat och våldsbrott riktas mot andra etniska grupper.
I ett Europa som i land efter land väljer in fascistiska och rasistiska partier i parlamentet, nu senast i Grekland där det nazistiska partiet Gyllene Gryning som fick 21 platser i det grekiska parlamentet, så är det en tidsfråga innan det politiska samtalet polariseras ytterliggare med flera allvarliga våldsdåd till följd.
Polariseringen av Europa har helt säkert delvis externa orsaker. Ekonomier som står på avgrundens rand tenderar att få ett hårdnande samhällsklimat. Men minst lika viktigt, om inte mer betydelsefullt är de politiska debatter som riksdagspartierna för. Om politikerna hela tiden ställer samhällsgrupper mot varandra, exempelvis invandrare mot pensionärer, ”svenskar” mot ”muslimer”, kvinnor mot män etcetera så signalerar de att vissa samhällsgrupper är legitima mål för attentat. Då är det inte längre så intressant att inte politikerna själva skjuter ihjäl AUF-ungdomar.
Det infekterade klimat som utgör ett terrorattentats grogrund är hur som helst ett resultat av politiskt fattade beslut och en binär politisk debatt. När det nu förflutit ett år sedan den blodigaste terrorhandlingen i fredstida Skandinavien. Fortfarande är internet-forumen proppfulla med hatare. Sverigedemokraterna hatar på, som om inget har hänt. I det politiska samtalet ställs fortfarande grupper mot varandra.
Vi hoppas att ettårsdagen av den förfärliga massakern på Utøya kan fungera som väckarklocka. Det är nu hög tid att inse att vårt gemensamma samhälleproblem kan vi bara i en gemensam ansträngning komma tillrätta med.