Nu börjar Stockholm Pride och på lördag går paraden genom vår vackra huvudstad. 

Stockholm Pride är Nordens största. Jag är så stolt över hur långt vi kommit när det gäller inkludering och allas rätt att existera i sin egen kropp – mycket längre än många andra.

Det är lätt att tänka att Pride inte behövs längre, eller att det är överdrivet. 

Men faktum är att trots att vi är bland de bästa i världen så utsätts varje dag människor i vårt land för kränkningar, hot och våld endast på grund av att de lever sina liv fullt ut, ej ursäktar sin identitet, har förmånen att älska och har hittat den ärliga vägen i livet.

Vissa människor hatar detta fullkomligt. De hatar ärlighet, kärlek och respekt. De visar sitt missnöje med förhoppning att konsekvensen ska bli att människorna de hatar slås av skam och självhat och således på något magiskt vis ”ändrar sig”, rättar sig i ledet. 

Haken är att det så kallade ledet inte existerar. Det är en illusion. 

Det snackas om identitet och psykisk sjukdom i samma mening, men vem har egentligen en förvrängd bild? 

Är det de som hittat kraften inom sig, med förmågan att älska sig själva och andra? Eller, är det de som ser syner, påhittade led, känner kränkthet för sådant som inte påverkar dem personligen alls och tycker att det är fullt rimligt att diktera andras liv genom att bete sig så omänskligt de bara förmår?

Pride behövs, så länge det inte är självklart att vara självklar oavsett vilken kropp en har, vilken person en är kär i, vilken bit tyg en väljer att klä sig i som ”hon, han, hen eller vadsomhelst”.

Pride behövs, punkt slut.

Jag och min familj åker upp till staden och går i tåget på lördag – för vår skull, våra vänners skull, för varje människas rätt att existera och trivas i sin egen kropp, i sitt eget liv. 

För varje desillusionerad hatare, går vi. Varje steg vi tar är en bestämd smekning över den bittra kinden, glitterstoft i det arga ansiktet och regnbågsdrömmar om de oroliga nätterna. 

Kärlek är kärlek och kärlek vinner.

Välkommen in i framtiden.