Intresset för att åka utomlands för att få vård för cancersjuka barn har ökat under de senaste åren konstaterar Barncancerfonden i sin nya årsrapport.

Men cancer-turismen till Mexiko har funnits sedan 60-talet.

Om ditt barn har en livshotande sjukdom och svensk sjukvård inte kan göra mer – är lösningen då att åka utomlands?

Jag arbetar som barnonkolog och träffar en del av dessa föräldrar som åker utomlands. Några av dem åker till kliniker i Monterrey i Mexiko.

Och jag förstår dem. Jag skulle som förälder också kanske gripa efter varje halmstrå.

Men risken är att det blir ett cyniskt utnyttjande av familjer som befinner sig i den kanske svårast tänkbara av situationer, att stå inför en överhängande risk att förlora sitt barn.

Kliniker som den i Mexiko säljer hopp i en snygg förpackning, för att citera min kollega Magnus Sabel i Göteborg. De följer inte Helsingforsdeklarationen, och behandlingarna är hemliga.

De tjänar pengar och utnyttjar föräldrars utsatta situation.

Det är det här som jag vill skydda patienterna ifrån. Eller åtminstone ge dem möjlighet att fatta välgrundade beslut.

Kollegor som har betydligt större erfarenhet av barnonkologi än jag, säger enhälligt att de ännu inte sett någon som botats där.

Det tyder på att sjukhusen i Mexiko inte har bättre verktyg än vad vi har.

Familjerna som åker dit riskerar att bli utnyttjade.

Vad har jag då för bevis för detta?

Ja, till att börja med så vill till exempel kliniken i Mexiko inte berätta för oss vad de gör.

Barncancerfonden och den internationella föräldraföreningen för barn med ponsgliom (en tumör som växer i hjärnstammen), liksom ett antal barnonkologer runtom i världen, förgäves försökt få kontakt.

Till föräldrarna säger de att ”Nu när vi vet att behandlingen fungerar så vill vi ha kontakt med era läkare”, men trots att vi lämnat ut våra kontaktuppgifter flera gånger så händer det inget.

Det är svårt att tänka sig något trevligt skäl till att de inte är öppna med vad de gör.

De för inte någon dokumentation över sina patienter. Man säger att man är så upptagen med att bota de som kommer, så det hinner man inte med.

Det är ju något som vi i Sverige aldrig skulle kunna göra. Behandlar man patienterna som åker till kliniken i Monterrey utan att systematiskt kunna presentera för omvärlden hur man gör, så är det bortslösat.

Det blir anekdotiskt.

Man vet inte vad det beror på att någon lever längre.

Det är också viktigt att veta att barnonkologin är så pass internationell, att om det finns en behandling någon annanstans som vi tror på, så sänder vi familjen dit.

Generellt ska svenskar inte behöva betala för cancerbehandlingar. Om det finns en bevisat effektiv behandling någon annanstans kan man få ersättning för att få åka dit.

Betalningen kan ske antingen via sjukhuset eller försäkringskassan. Om det finns välgrundade studier kan man också få åka på sjukvårdens bekostnad, eller via ett läkemedelsföretag som hjälper till och sponsrar.

Men vad är då anledningen till detta ökade intresse för denna ”cancer-turism?” En anledning tror jag är media.

Det rapporteras om hur svenska föräldrar, efter att svensk sjukvård uttömt sina metoder, på egen hand söker behandling på utländska kliniker åt sina svårt cancersjuka barn.

Rörande bilder på föräldrarna, på barnet. Texter fyllda med barnets och föräldrarnas heroiska kamp – mot sjukdomen, sjukvården, samhället.

Hjältar.

Klart att sådant säljer.

Jag tycker det är cyniskt av media att exponera sådana utsatta familjer. Här har man ett ansvar menar jag. Och dessutom: vågar man ställa några kritiska frågor i ett sådant läge? Finns det verkligen ingen annan behandling? Kommer barnet verkligen att bli friskt om man åker?

Vi har nu inom sjukvården också blivit tagna på sängen av ett annat fenomen: Crowdfunding, en form av gräsrotssponsring.

I några fall har anhöriga genom kampanjer i sociala medier på kort tid lyckats samla in miljontals kronor.

Det är pengar som använts till att betala för barnens behandling och för utgifter som hör samman med behandlingen, till exempel resor.

De som på egen hand sökt vård utomlands berättar att de gjorde det i förhoppning om att deras barn skulle överleva.

Det finns typer av tumörer som inte går att bota. Men glöm heller inte bort att vi i Sverige botar mer än 80 procent av alla de barn som drabbas.

Och tro mig: vi gör allt vi kan för att denna siffra skall öka.